Bröllopsetikett

Ja, nu står jag plötsligt här och skall gifta mig. Det är rätt intressant att vara fittfödd* och inte ha drömt och fantiserat om det framtida äktenskapet som liten. Nu när jag är stor så finns det inte så mycket Barbie och Ken över detta projekt för mig personligen, det finns inga sådana drömmar eller förväntningar utan de som finns skapas nu, oss emellan. Jag känner mig otroligt lycklig över att det har blivit så att detta faktiskt kommer betyda något stort och viktigt för mig och för oss, som inte har med omvärlden att göra. jag var inte säker på att det skulle kännas så innan, bröllop i sig känns lite som skådespel på något sätt, tycker jag.

Mycket har dock med omgivningen att göra inom detta område, det kan man ju bara inbilla sig att man helt slipper. Jag vet att jag kanske kommer uppfattas på ett annat vis efter att jag är gift, det ligger sannerligen laddning i begreppet äktenskap och tusen och en föreställning om vad det innebär och har för betydelse.

Jag läser om vett och etikett på nätet, för skojs skull. Upptäcker givetvis att vi gör en hel del saker fel. Måste korrigera det, så att gästerna verkligen går på bröllop och inte på något annat konstigt arrangemang. De flesta råd kring festinbjudningar och festutförandet osv är nästan helt fokuserat på gästerna och deras förväntningar på hur man skall bli behandlad som gäst. Helt otroligt. Men, enligt vett & etikett-specialisten Fru Ribbing så är det så att gästerna ju är festen, det är fullt rimligt att brudparet anpassar sig efter deras förväntningar. Hur snett ute är man inte då- vems är festen, vems "minne för livet" och allt det där är bröllopsfesten egentligen? Många traditionella idéer som liksom krockar med varann, och mycket känns stelt och märkligt.

Att det personliga är politiskt är old news för många. Så, hur tänker man kring namn, namnbyten, tvåsamheten och den egna identiteten? För egen del har jag lurat på länge vad jag vill heta i denna äktenskapsrelation. Vill jag byta, det kanske är en rätt fin sak att byta och känna samhörighet via namnet, det kanske är ett stort misstag att byta, kommer kanske kännas konstigt? För att se hur människor i min närhet tänker kring detta har jag gjort en liten avslappnad undersökning.

Alternativen var:
1. Inte byta alls, fortsätta med Mikaela Robsahm
2. Lägga till mellannamn och hädanefter heta Mikaela Mars Robsahm
3. Byta efternamn och heta Mikaela Mars

Det har visat sig att en del av min umgängeskrets är tokiga i serien om Veronica Mars och skulle älska om jag hette något som anspelade på nån form av superdetektiv. Två inlägg i debatten uppskattade jag särskilt och vill därför delge er.

Matt Handsome skrev:
"För bara 25 år sedan var kvinnor tvungna att ta sin mans namn. Jag är principiellt emot att man tar någon annans namn. Jag kan köpa att man skapar ett nytt, gemensamt, namn - men ni har ju bägge coola namn (varav ett adligt =-O ) så det vore väl dumt."

Compütopia tar dock priset:
"Shit, svåra grejer.
Eftersom jag precis lärt mig stava till Robsahm så tycker jag det verkar jobbigt att byta. Å andra sidan så tog det mig några år, vilket kanske hintar om att det vore smidigare att heta Mars. Men allra smidigast är kanske dubbelgrejen. Då kan du välja vilket namn du lägger vikten på från situation till situation, du kan slippa bli förknippad med rånare i England (och blir då snarare förknippad med choklad, vilket alla normala människor älskar) och behöver inte riskera total förvirring när Mikaela Robsahm plötsligt försvinner från artistvärlden (det är viktigt att behålla inarbetade namn som folk kan ha lagt på minnet - se det som ett varumärke, hur smidigt vore det om apple plötsligt fick för sig att dom ville heta cake istället; skitjobbigt. Däremot apple-cake; halvbekant och gott).

Så jag röstar dubbelt. Trots förvirring vid eventuella kommande barns framtida giftemål.
Antingen dubbelt eller också behåll. Även om Mikaela Mars är ett jäkligt catchy namn."


Det faktum att den svenska namnlagen hindrar båda parter som ingår äktenskap att ta varandras efternamn som ett mellannamn, har förvånat mig mycket. Det är otroligt frusterande med meningslösa regler i ett samhälle som enkom leder till begränsningar för individen, som inte förebygger ett samhällsproblem eller har det kollektiva välmåendet som mål. Namnlagen muckar med många, let´s fight the power.


*Veckans ord, gulligt på nåt sätt, och snott från Sameflickan. Använt på ett annat vis än tänkt, kanske, men jag tror hon har överseende.

Läs även andra bloggares åsikter om Namnlagen, Äktenskapet