I helgen stukade jag foten, rätt rejält. Otroligt trist att bli sittande när det är finaste promenadvädret ute och älsklingen var här. Jag accepterade hyfsat snabbt förändringen och taggade ned mentalt, men förbannade det faktum att jag bor högst upp i ett hus på fyra (4) våningar, och toan är belägen fem (5) trappor ned. Plötsligt måste man välja mellan att krypa ned och göra sina behov eller slippa böket och dö av njursprickning.
(Satt hos vår parlamentsläkare i väntrummet i måndags för att bli kollad. Efter 30 min av total tystnad hade jag nästan somnat. Då ropar någon i korridoren utom synhåll "Madame!". När jag inte fattade att detta betydde att jag skulle röra på de skadade påkarna så ropade mannen igen, tydligt irriterad. Kommunikation a la Belgien liksom, kan uppfattas som rätt otrevligt samtidigt som man skall Madamas i tid och otid. Sicken diskrepans.)
Återigen börjar jag fundera på hur funktionshindrade lever i detta land. Husen är trånga med höga trösklar för att komma in, smala trappor utan chans till trappklättrare, gamla byggnationer. Trottoarerna är av kullersten nästan överallt, sneda åt alla håll, i behov av reparering även i de finare områdena. När man väl börjat tänka på det så inser man att detta gör det i princip omöjligt för en person i rullstol att ta sig runt i staden. Så såg jag också den första rullstolsburna i helgen. Jag flyttade hit i november och har alltså inte sett någon rullstol ute tidigare. Tror inte det är en slump.
Skamligt är vad det är.
I övrigt är förberedelserna i full gång inför Feministiskt initiativs andra årsmöte. Skall bli otroligt kul. I detta arbetet måste man som jag se det vara sanslöst ödmjuk och orka sätta sig in i andra situation hela tiden. Allt går inte som det skall, inte så fort eller så bra som det borde alltid, men vi är ju fortfarande i samma absurda situation som innan: organisationen lever på bloggar, forum, mejllistor, i folks ryggsäckar och vardagsrum.
Nomadfeminism, med allt vad det för med sig i fråga om kommunikationsmissar och instabilitet. Tack till alla som jobbar hårt för att få oss att växa och utvecklas!
onsdag, mars 14, 2007
Madame!!
Etiketter:
Feministiskt initiativ,
Funktionshinder,
Madame
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)


4 kommentarer:
nomadfeminism - vilket bra ord!
Krya på dig och ramla inte utför alla dina trappor!
Nomadfeminsmen har blivit bofast hemma hos mig.. Jag känner verkligen ingen mig i beskrivningen. I källaren står valbyrån som är full av banderoller och plastmuggar från valrörelsen. I vardagsrummet har jag allt material som vi säljer i F! Student. Klädkammaren har två hyllor fyllda med foldrar, broschyrer, gamla nr av F!A, bokhyllorna svämmar över med allt material för kårföreningar mm som måste arkiveras för framtiden. Sakta men säkert minskar min bo-yta. Hoppas att folk köper riktigt mycket grejer på kongressen så att jag kan få tillbaka lite plats...
Det jobbigaste med att ha det såhär är nog att om jag t.ex. inte kan komma på ett möte så måste ngn annan komma hit och hämta allt och sen måste det lämnas tillbaka igen... Om man hade haft en lokal där det fanns folk lite då och då hade man bara kunnat hämta, lämna och förvara alla grejer där, visst låter det som himmelriket?
Linnéa
Hej! KOm och hälsa på mig!
Http://janettesingeltjejen.blogg.se
Och lyssna på min musik:
www.myspace.com/singeltjejen
Du har en bra blogg!
Hallå hallå. Ja, ni européer fattar visst ingenting. Bygg allt stort och platt och asfalterat och bilanpassat så slipper man snubbla och skada foten och de rullstolsburna behöver aldrig kliva ur sin pickup truck, det är bara att käka på drive thru. Tur jag är här över där allt är så himla människovänligt. Eller inte.
Skicka en kommentar