Minuterna är försvinnande få

Jag sitter på min lunch idag. Mejlen fortsätter strömma in, ett i minuten, under de 20 minuter jag sitter och äter. För varje surr i blackberryn är det som att just den minuten av lugn och ro försvann. Så påbörjas nästa minut, bara för att försvinna den också.

Då känns det lite underligt och märkligt att som av en slump samtidigt läsa följande rader av Bodil Malmsten i Priset på vatten i Finistére:

"Detta oskick att säga att ingen lider av det när jag lider. Det är som att säga att det är ingen hemma när man själv är där. Eller det är ju ingen som ser när sängen lämnas obäddad, disken framme och man låter sig själv förslummas.

Detta förintande av sig själv, det livsfarliga förnekandet av att man själv är där."

Läs även andra bloggares åsikter om Bodil Malmsten, Finistére, Jobbet, Lunch, Tid