"Familjen" i politiken

Är det inte märkligt, hur man kan bygga en hel politisk tankevärld på individualism och samtidigt försöka återetablera "familjen" som självklar politisk enhet.

Jag ser idag detta i senaste Riksdag & Departement. Man tar sig för pannan. Så sent som igår hörde jag Nyamko Sabuni på radion (sista delen i p1:s serie Kön - vem bryr sig?) om hur vi inte skall lagstifta om sådant som rätt till heltid, utan att det är något mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det är upp till arbetsgivarna att ge arbetstagare (läs: kvinnor) heltid i större utsträckning.

Vi är alla individer, min generation är så tydligt fostrade rent medialt in i förståelsen att vi är vår egen lyckas smed. Om du som kvinna får lägre lön än alla män på sin arbetsplats så är det inte könsdiskriminering utan det är du som individ som inte kämpar på som de andra, som är sämre i lönesamtalen och som behöver skärpa dig lite. Lätt hårddraget, såklart.

Men, att göra familjen till en enhet utan diskussion i samma andetag går alldeles utmärkt: bättre att mäta hur vissa saker slår mot familjer istället för att dela upp i kön, ålder osv. Artikeln i Riksdag och Departement är helt obetalbar, både där och i radioprogrammet ställs det på sin spets hur man kan gå runt stora kön och genusrelaterade problem i vårt samhälle med retoriken. Det Nyamko gjorde var att hon började prata om "människor som jobbar deltid" utan att en enda gång vara tydlig i att det ju är kvinnor vi pratar om, och Alliansen beräknar hur deras alla åtgärder mot män resp kvinnor genom att först räkna ihop hur budgeten slår per familj, utgår sedan ifrån att man delar lika ("solidariskt", tänk att de skulle ta det ordet i sin mun, det överraskade en smula) och efter detta splittar de helt sonika summan av vinsten på de båda parterna i relationen. En viss skillnad mellan män och kvinnor syns i uträkningen, och den uppkommer genom att vissa lever i samkönade relationer eller är ensamhushållare. Sett individer emellan så får män mer i plånboken än kvinnor efter alliansens politik.

Summa summarum: när män får det märkvärt bättre än kvinnor, så räknar man med att det också tillkommer de kvinnor som är i relation med männen. Och då vad, är det okej då? Har vi då på något sätt inte ökat den ekonomiska klyftan mellan män och kvinnor? Sicken falsk beskrivning av verkligheten, det är så man tror att det är ett skämt.

Det har sagts förut, men jag säger det la igen då: ekonomisk självständighet är grunden för kvinnors frigörelse.

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Familjepolitik, Feminism

Pappadagar

Kära pappor, världen behöver er! Jag läste i GP förra helgen om de svenska pappornas betydelse för sina barn:

"Svenska pappor är inte utbytbara

I Sverige är de biologiska banden mellan föräldrar och barn viktigare än i våra grannländer i öst. Det konstaterar forskaren Ingegerd Municio efter att ha jämfört baltiska och svenska skilsmässor. I Baltikum får den biologiska pappan ge plats åt den nya familjen, när kvinnan träffar en ny man. I Sverige anses det vara betydligt viktigare att barnen inte förlorar kontakten med bägge sina biologiska föräldrar, medan den baltiska biologiska pappan oftare försvinner ur barnens liv efter en skilsmässa."

Det är min fasta övertygelse, att pappor inte bara blir "mer delaktiga", utan såsmåningom lika självklara vårdnadshavare av sina barn som mammor, ju mer genomslag feminismen har. I dessa tider av vårdnadsbidrag för hemmavarande föräldrar (Ella Bohlin kan säga vad hon vill, jag hävdar som de flesta andra att "föräldrar" här skall läsas som "kvinnor"), är det viktigt att komma ihåg att det hittills ändå HAR GÅTT FRAMÅT. Pappadagar blev till pappamånad, och positiva förändringar i fråga om mäns uttag av föräldraledigheten har skett successivt.

Min uppmaning till ALLA föräldrar är att fortsätta på det spåret, för alla skull. Dagens budskap, liksom. :)

Läs även andra bloggares åsikter om Faderskap, Familjepolitik, Feminism