Det otänkbara, vid mitt hus

Saker händer hela tiden, det där vet jag, och det där vet vi alla. Men, fan vad allt vänds upp och ned i huvudet när det kommer nära.

Idag har varit en underbar dag. Läshörna i köket, kaffekanna efter annan, med Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" i ett fast grepp. Lätt koffeinspeedad läste jag till slut ut den och skulle sedan ned till gymmet som vi har här på gården. Drog mig lite längre än jag hade tänkt, för älsklingen satt parkerad i vardagsrummet med ett nytt spel och jag kikade lite på det. Jag dröjde kanske 10 minuter längre än min orginalplan.

När jag studsade ut på gården var klockan 19:20, och jag tyckte att det var så himla skönt att komma ut i kylan efter en heldag inomhus. Gymmet ligger i en hyresgästlokal ca 50 meter från min port. Efter halva vägen ser jag 2 tonårstjejer som verkar oroliga och upprörda. En man ligger framför dem i snön. Jag går fram, och tänker att han kanske är packad, det verkade som en grav fylla. Hans grejjer ligger spridda i snön, jag ser en uns blodfärgad snö i hans hand. Försöker prata med honom, han är nästan helt borta. Slöddrar, och ordet "rånad" är det enda han får fram. Tjejerna handlar inte över huvud taget, verkar skärrade, och säger att de ringt 112; någon hade dessutom ringt och larmat redan innan dem, så de borde inte vara långt borta.
I väntan på ambulans tänker vi att han måste komma från marken, han är blek och måste ju frysa oerhört i snön. Jag klättrar in på en altan och tar en plaststol, stagar upp den mot staketet, och sen lyfter vi honom med hjälp av en förbipasserade person. Vi försöker fixa hans kläder för att göra honom lite varmare.
Jag börjar tänka att han kan kanske tagit en överdos eller liknande, för han är verkligen borta och luktar inte alls av alkohol. Jag försöker prata med honom hela tiden, få kontakt så att han inte skall bli medvetslös, hålla hans huvud uppe. Plötsligt slutar han andas. Bara sådär. Ingen kontakt, och jag fylls av känslan av total maktlöshet. Jag har vekrligen ingen aning om vad jag skall göra.

När han andas igen föser vi ned honom på backen igen för att lägga honom i framstupa sidoläge. Tröjan glider upp och först då ser jag knivhugget i sidan. Polisen anländer och vi är desperata efter hjälp allihop. Jag springer skärrad upp för att hämta filtar, men när jag kommer har ambulansen hunnit fram och han får hjälp. Han dödförklarades en stund senare på Sahlgrenska.

För första gången i livet så hade det verkligen kunnat vara jag, om jag hade gått ned en 10-15 min tidigare än det faktiskt blev. Det hade kunnat vara Daniel vilken kväll som helst. En kille i 27-årsåldern, 2 portar från vår, där vi bor.

Jag är så otroligt ledsen. Det är så onödigt att det nästan blir ofattbart.

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=139&a=328749