Tala om klass

I dagens GP så skriver Mikaela Sjölin om den senaste tidens gängbråk i Göteborg.

Jag tror detta är en viktig artikel både för Göteborgarna och våra lokala politiker. Något måste göras åt segregationen och klasskillnaderna inom stan. Vissa delar av förorterna är som helt lämnade åt sitt öde.

Hela Bergsjön där jag bor är inte i kaos och katastrof, absolut inte. Just där jag bor har satsningar gjorts på idrottshall, tennisbana roliga lekplatser, blommor osv, och de kvarteren är mycket lugna. Men, om man åker två hållplatser ytterligare så känns det som en annan värld och stad. Sönderslagna byggnader, klotter, gäng. Likaså är det vad gäller Hisingen.

Det ligger alltid nära till hands för vissa människor att ge våldet en hudfärg. Istället: låt oss tala om klass.


Ps. Boktips: Tala om klass (Karin Nielsen & Susanna Alakoski red.)
Ps2. Dokumentärtips: På rätt sida älven (Janne Josefsson)

Läs även andra bloggares åsikter om Klass, Våld, Göteborg, Bergsjön, Hisingen, Mikaela Sjölin, Karin Nielsen, Susanna Alakoski

Tufft Göteborg nu för tiden

Jag började författa ett blogginlägg om Göteborg och det upptrappade grova våldet igår. För första gången på länge läser jag återigen GP till vardags, under semestern (har egentligen inte bott här i stan permanent sen hösten 2006), och slås av hur ofta det har varit skottdraman, knivdåd, grov misshandel osv i stan. Men, sedan när jag bläddrade igenom gårdagens Gp så var det egentligen "bara" två sådana saker som hänt, jag tänke att jag kanske överdrev lite. Mir hade kissat på alla tidigare GP från veckan som gått så jag kunde inte gå tillbaka, och lade ned idén helt enkelt.

Idag publicerar GP ett uppslag om kriminaliteten i Göteborg, om de ökade skottlossningarna och otryggheten som känns ute i stan. jag borde litat på min magkänsla. Även om kriminaliteten inte är högre i Göteborg än resten av landet, så känns det absurt när skjutvapen kommer in i stan och blir en synlig del av kriminaliteten. Visst har vi haft gäng länge och visst har det förekommit vapen här, man är korkad eller naiv om man tror något annat, men detta som vi ser nu.... Det har hänt nåt, jag vet inte vad, men det är som om en gräns har överskridits.

Jag själv bor i Bergsjön, en stadsdel som alltid haft dåligt rykte. Sedan vi flyttade hit våren 2005 har vi bara varit med om en enda händelse (som i och för sig var otroligt allvarlig) här. Så, jag är liksom inte van vid att känna mig otrygg här, det är inte heller ungdomarna i Gårdsten, men nu kan man inte hjälpa att bli påverkad.

Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg, Våld, Kriminalitet, Bergsjön, Gårdsten, Vapen, Skottdrama

De är fast

Det tog inte lång tid innan polisen anhöll de troliga mördarna.
Jag kände att FAN VAD SKÖNT, hoppas de åker in på lång tid. Inser att den typen av känsla är den som i sin extrem gör att anhöriga sitter med på mördares avrättningar i USA. Det handlar ju som vanligt om trasiga människor som knappast är i balans, det finns alltid anledningar till agerande bortom vett och sans. Minnesbilderna av den människa av kött och blod som inte får fortsätta leva på grund av dem är dock alltjämt stark, och det ger mig lite tunnelseende. Det börjar kännas lite bättre nu ändå.

Efter bara ett fåtal dagar så var nyheten om mordet i Bergsjön inte ens på GP:s förstasida längre. Där fanns nya olyckor med dödsfall. På en vecka hinner flera människor dödas, rånas med kniv, misshandlas, förolyckas och våldtas. Känns helt absurt att tänka på.

Det otänkbara, vid mitt hus

Saker händer hela tiden, det där vet jag, och det där vet vi alla. Men, fan vad allt vänds upp och ned i huvudet när det kommer nära.

Idag har varit en underbar dag. Läshörna i köket, kaffekanna efter annan, med Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" i ett fast grepp. Lätt koffeinspeedad läste jag till slut ut den och skulle sedan ned till gymmet som vi har här på gården. Drog mig lite längre än jag hade tänkt, för älsklingen satt parkerad i vardagsrummet med ett nytt spel och jag kikade lite på det. Jag dröjde kanske 10 minuter längre än min orginalplan.

När jag studsade ut på gården var klockan 19:20, och jag tyckte att det var så himla skönt att komma ut i kylan efter en heldag inomhus. Gymmet ligger i en hyresgästlokal ca 50 meter från min port. Efter halva vägen ser jag 2 tonårstjejer som verkar oroliga och upprörda. En man ligger framför dem i snön. Jag går fram, och tänker att han kanske är packad, det verkade som en grav fylla. Hans grejjer ligger spridda i snön, jag ser en uns blodfärgad snö i hans hand. Försöker prata med honom, han är nästan helt borta. Slöddrar, och ordet "rånad" är det enda han får fram. Tjejerna handlar inte över huvud taget, verkar skärrade, och säger att de ringt 112; någon hade dessutom ringt och larmat redan innan dem, så de borde inte vara långt borta.
I väntan på ambulans tänker vi att han måste komma från marken, han är blek och måste ju frysa oerhört i snön. Jag klättrar in på en altan och tar en plaststol, stagar upp den mot staketet, och sen lyfter vi honom med hjälp av en förbipasserade person. Vi försöker fixa hans kläder för att göra honom lite varmare.
Jag börjar tänka att han kan kanske tagit en överdos eller liknande, för han är verkligen borta och luktar inte alls av alkohol. Jag försöker prata med honom hela tiden, få kontakt så att han inte skall bli medvetslös, hålla hans huvud uppe. Plötsligt slutar han andas. Bara sådär. Ingen kontakt, och jag fylls av känslan av total maktlöshet. Jag har vekrligen ingen aning om vad jag skall göra.

När han andas igen föser vi ned honom på backen igen för att lägga honom i framstupa sidoläge. Tröjan glider upp och först då ser jag knivhugget i sidan. Polisen anländer och vi är desperata efter hjälp allihop. Jag springer skärrad upp för att hämta filtar, men när jag kommer har ambulansen hunnit fram och han får hjälp. Han dödförklarades en stund senare på Sahlgrenska.

För första gången i livet så hade det verkligen kunnat vara jag, om jag hade gått ned en 10-15 min tidigare än det faktiskt blev. Det hade kunnat vara Daniel vilken kväll som helst. En kille i 27-årsåldern, 2 portar från vår, där vi bor.

Jag är så otroligt ledsen. Det är så onödigt att det nästan blir ofattbart.

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=139&a=328749