Ibland är språket allt

Allt sedan jag läste en krönika på F!:s hemsida i julas så har jag tänkt extra mycket på det språk man använder sig av som politiskt aktiv, och framförallt som feminist, när man arbetar utåtriktat. Jag blir lite ledsen av att se att så många alienerar de som inte redan är med i klubben, men ett språk som känns onåbart, som del av en egen värld. Författarna av just denna krönika är utmärkta personer på alla sätt så vitt jag vet, och texten är inte späckad med konstigheter egentligen, den bara satte igång mina tankar.

Jag, som läst genusvetenskap, läst mycket i ämnet, skrivit uppsatser osv, jag förstår budskapet precis. Men, de som hittills inte sett något problem med sättet vi lever i detta landet, som inte reflekterat särskilt över ojämställdhet, rasism, diskriminering, hur skall de känna sig ens tilltalade? Vad betyder queerproletärer för dem, eller etnocentrism?

Kanske är feminismens problem generellt att formuleringen stammar mer ur högre studier än ur aktivismen och gemene persons vardag? Arbetarrörelsen har inte alls samma problem rent allmänt. Ofta lyckas de bra att förklara vad de tycker är problemet och vad lösningen är, så att de flesta förstår oavsett förkunskap. Med feminismen är det annorlunda, och det är så synd, framförallt därför att grunden inte är etablerad och allmänt accepterad. Alla är sannerligen inte ense om att Sverige t ex är ett särskilt ojämställt land, eller att rasism är inflätat i vår vardag. De flesta är däremot ense om att det finns någon form av klassystem, eller åtminstone att människor har det olika ställt rent ekonomiskt. Om det sedan är strukturellt styrt, eller helt upp till individen, är en annan sak.

För att faktiskt sprida den feministiska tanken och förklaringsmodellen till en stor del av vårt samhälles och vår världs problem, så är det min övertygelse att det är helt centralt att ett vettigt språk genomsyrar allt. Att vi inför oss själva och inom våra grupper och organisationer hittar ett sätt att prata om de politiska frågorna och de teoretiska begreppen som allt vilar på, som är okomplicerat och lättillgängligt. Det är verkligen en utmaning, det erfor jag sannerligen under valrörelsen 2006. Många varma dagar i valstugan, fulla av samtal med mängder av människor, gav mig insikten att många inte ens vet vad feminism i grunden betyder. Vad hjälper det då att vi talar om queer, transfobi, rasifiering, binärt könstänkade eller manlig hegemoni?

Dagens bloggtips: Juridiska perspektiv på Konstfack/psykakut-ståhejjet från Juridikens Maskinrum.

I mina lurar: Lars-Erik Larssons En Vintersaga. Min besvikelse över att Fredrik Lindström inte kände till mästerverket i senaste På Spåret vet inga gränser.

Är detta inlägg intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Feminism, Feministiskt initiativ, Vokabulär, Ord, rasism, Klass, Gemenskap, Jämställdhet, Vision,

Tala om klass

I dagens GP så skriver Mikaela Sjölin om den senaste tidens gängbråk i Göteborg.

Jag tror detta är en viktig artikel både för Göteborgarna och våra lokala politiker. Något måste göras åt segregationen och klasskillnaderna inom stan. Vissa delar av förorterna är som helt lämnade åt sitt öde.

Hela Bergsjön där jag bor är inte i kaos och katastrof, absolut inte. Just där jag bor har satsningar gjorts på idrottshall, tennisbana roliga lekplatser, blommor osv, och de kvarteren är mycket lugna. Men, om man åker två hållplatser ytterligare så känns det som en annan värld och stad. Sönderslagna byggnader, klotter, gäng. Likaså är det vad gäller Hisingen.

Det ligger alltid nära till hands för vissa människor att ge våldet en hudfärg. Istället: låt oss tala om klass.


Ps. Boktips: Tala om klass (Karin Nielsen & Susanna Alakoski red.)
Ps2. Dokumentärtips: På rätt sida älven (Janne Josefsson)

Läs även andra bloggares åsikter om Klass, Våld, Göteborg, Bergsjön, Hisingen, Mikaela Sjölin, Karin Nielsen, Susanna Alakoski