Allt sedan jag läste en krönika på F!:s hemsida i julas så har jag tänkt extra mycket på det språk man använder sig av som politiskt aktiv, och framförallt som feminist, när man arbetar utåtriktat. Jag blir lite ledsen av att se att så många alienerar de som inte redan är med i klubben, men ett språk som känns onåbart, som del av en egen värld. Författarna av just denna krönika är utmärkta personer på alla sätt så vitt jag vet, och texten är inte späckad med konstigheter egentligen, den bara satte igång mina tankar.
Jag, som läst genusvetenskap, läst mycket i ämnet, skrivit uppsatser osv, jag förstår budskapet precis. Men, de som hittills inte sett något problem med sättet vi lever i detta landet, som inte reflekterat särskilt över ojämställdhet, rasism, diskriminering, hur skall de känna sig ens tilltalade? Vad betyder queerproletärer för dem, eller etnocentrism?
Kanske är feminismens problem generellt att formuleringen stammar mer ur högre studier än ur aktivismen och gemene persons vardag? Arbetarrörelsen har inte alls samma problem rent allmänt. Ofta lyckas de bra att förklara vad de tycker är problemet och vad lösningen är, så att de flesta förstår oavsett förkunskap. Med feminismen är det annorlunda, och det är så synd, framförallt därför att grunden inte är etablerad och allmänt accepterad. Alla är sannerligen inte ense om att Sverige t ex är ett särskilt ojämställt land, eller att rasism är inflätat i vår vardag. De flesta är däremot ense om att det finns någon form av klassystem, eller åtminstone att människor har det olika ställt rent ekonomiskt. Om det sedan är strukturellt styrt, eller helt upp till individen, är en annan sak.
För att faktiskt sprida den feministiska tanken och förklaringsmodellen till en stor del av vårt samhälles och vår världs problem, så är det min övertygelse att det är helt centralt att ett vettigt språk genomsyrar allt. Att vi inför oss själva och inom våra grupper och organisationer hittar ett sätt att prata om de politiska frågorna och de teoretiska begreppen som allt vilar på, som är okomplicerat och lättillgängligt. Det är verkligen en utmaning, det erfor jag sannerligen under valrörelsen 2006. Många varma dagar i valstugan, fulla av samtal med mängder av människor, gav mig insikten att många inte ens vet vad feminism i grunden betyder. Vad hjälper det då att vi talar om queer, transfobi, rasifiering, binärt könstänkade eller manlig hegemoni?
Dagens bloggtips: Juridiska perspektiv på Konstfack/psykakut-ståhejjet från Juridikens Maskinrum.
I mina lurar: Lars-Erik Larssons En Vintersaga. Min besvikelse över att Fredrik Lindström inte kände till mästerverket i senaste På Spåret vet inga gränser.
Är detta inlägg intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Feminism, Feministiskt initiativ, Vokabulär, Ord, rasism, Klass, Gemenskap, Jämställdhet, Vision,
onsdag, februari 04, 2009
Ibland är språket allt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Du har så rätt, Mikaela. Jag har ju jobbat med dessa frågor på heltid de senaste fem åren och ju längre jag jobbat och ju mer jag skrivit ju bättre har jag blivit på att skriva enklare. Bara ett ord som intersektionalitet är ju hopplöst klumpigt och svårt att förklara för folk som inte ens vet vad ordet feminism egentligen står för.
Om man förväntar sig att fler skall vilja vara med i ens förening tror jag inte det funkar att lägga ribban för högt, för då stöter man bort i stället.
Och sedan finns det ett slags polariserande drag hos många som skriver om antirasism. Jag har t ex svårt för tidskriften Slut därför att många av texterna där förutsätter att jag som "vit" (vilket jag sällan för definiera själv) inte vill eller kan sätta mig in i det "utanförskap" det innebär att inte vara "vit". Något jag inte sällan möter när jag jobbar mot rasism. Men nästan aldrig möter när jag jobbar mot homofobi.
Hur kan det komma sig att HBTQ-personer kan se mig som ett välkommet tillskott i kampen, när antirasister med "rätt" hudfärg inte för det?
Och detta skriver jag när jag har bråttom utan att väga orden på guldvåg vilket man ju också riskerar att få skit för. Ibland är det fan inte lätt att vara feminist. Och om jag tycker så, hur skall inte de som står längre ifrån idag känna?
Jag kan bara hålla med dig. Generellt i alla fall, för jag har inte läst krönikan och hinner inte nu.
Det kan ofta bli lite obehagligt, tycker jag, när feminister ska debattera i tv-soffor eller vad det kan vara, för det blir så tydligt att de talar över huvudet på motdebattörerna. Visst, man måste föra fram saken, men det gör man inte genom att snacka snömos (som det ju låter för den oinvigde) och utgå från grundläggande åsikter som motståndaren inte delar.
Det spelar liksom ingen roll vad för fina lösningar man har på jämställdhetsproblematiken inom ett visst område, om de man talar till inte ens anser att det finns ett sådant problem. Man verkar bara slåss mot väderkvarnar.
Kanske är de där feministerna som talar över huvudet på sina motståndare i tv-soffan någon form av ny överklass? Experter som sitter och vet "hur det är" utan att "folket" kan ta det till sig. Det blir lite att ta patent på vissa ämnen, och göra sig omöjlig att ifrågasätta. Lite det Butler fått kritik för, t ex.
hej Mikaela.
det finns möjligen inte en epostadress man kan nå dig på?
maila gärna mig på micela(at)mafioso.se
Tack.!
Intersektionalitet är ett ex på en term som är hopplös, som sagt. Galenskap att det lämnar skrivbordet och tas med ut i de vardagliga samtalen, samtidigt som dess betydelse klockrent täcker in en diskrimineringsproblematik som sannerligen är verklig.
Jag själv har mkt att jobba på, ser i efterhand hur onåbart jag själv har utryckt mi, i strävan efter att uttrycka mig så exakt och korrekt som möjligt.
Kanske är det så också med tv-debattörerna, att de går loss i strävan om att definiera EXAKT vad de står för och inte använda termer som kan uppfattas fel?
Skicka en kommentar