Lite fånigt med Fröst, men duktigt förstås

Nu har jag varit stockholmare i tre veckor lite drygt. Hinner inte se så mycket av stan egentligen, mest insidan av mitt kontor, så det kommer nog ta tid innan jag blir bevandrad, men några iakttagelser har jag hunnit med.

Den som inte är från Stockholm kan omöjligt greppa stressen i tunnelbanan och vikten av att komma med just denna vagn och inte den som kommer 2 min senare. Jag själv kan se att den där blir det stressigt att hinna med och då ta det piano, medan resten av människorna slänger sig hals över huvud. Fullkomligt obegripligt. Att man springer till bussen i Hjo är en annan femma, där går de ju i bästa fall var förtionde minut..

Eftersom jag flygpendlat tidigare i mitt liv har jag lärt mig hedra detta med reglerna för att stå i en rulltrappa, men det lär annars vara det säkraste sättet att hitta utbölingar i en folksamling på. De som stannar för att fixa sin väska precis när de kommit upp för rulltrappan eller de som inte har vett att stå till höger, är sannolikt inte ens från storstockholm.

Det som stör mig mest med Stockholm och med den stadsdel jag jobbar i, Östermalm, är att lunchpriser i princip inte existerar. Man får verkligen leta för att hitta ett ställe som har lunch så billigt som 80 pix. Det är ju ett skämt!

Det jag älskar med Stockholm är hur vackert det är, hur en enkel tunnelbanefärd mellan slussen och gamla stan kan göra en salig. Jag älskar Göteborgs skönhet, men där börjar Stockholm knappa in lite. Sett relativt är Stockholm också en rätt lugn och harmonisk huvudstad. En arbetskamrat berättade i veckan om ett par hon kände. han var från New York, hon var från Stockholm och när de fick barn beslutade de sig för att bosätta sig i Stockholm för att ge sina barn en lugn, skön och trygg uppväxt. Inte riktigt så vi är vana vid att se stan direkt..

Jag försöker besöka konserthuset emellanåt. Inte alltid nöjd när jag kommer därifrån, men när man är nöjd efter en klassisk konsert så har man sannolikt varit med om något stort som helat en från insidan och ut. En sådan konsert vad Faurés Requiem härom veckan. Det som var trassligt och risigt inombords blev bra där och då, och jag förstod att jag aldrig får sluta söka den klassiska musiken. Som SvD skriver sade publikens tystnad efter stycket mer än de applåder som sedan följde.

I torsdags var jag på B-A-C-H med Martin Fröst, Svante Henrysson och Roland Pöntinen, även detta på konserthuset. Den ultimata konserten tänkte jag innan ,med tre så unika och duktiga solister, samt musik av Bach som är den störste, typ (en av dem i alla fall). Under större delen av konserten satt jag och försökte finna ord för vad som gnagde mig. Jag insåg att det var en rätt fyndig spelning. De vred och vände på melodierna, lät stycke gå in i varandra, skapade feta sammelsurier som löstes upp i nån välkänd trudelutt. Trist nog kände jag ingenting. Ingenting. Jag gick därifrån fullkomligt oberörd och funderade över poängen av det hela, konstra och mixtra för sakens skull, för att det i sig är att ses som "nytt"?

SvD tyckte att det var bättre än jag i och för sig, och många i publiken garanterat. Såsmåningom kommer den visas på SVT har jag förstått, se och döm själv då. I slutändan behöver vi ju nyskapa med både vårt musikaliska arv och vår dito samtid, och om många får ut nåt av detta projekt så är det väl lyckat, även om just jag känner mig lite lätt uttråkad och 250 kronor fattigare.

Läs även andra bloggares åsikter om Bach, Martin Fröst, Roland Pöntinen, Stockholm, Svante Henrysson