Mitt rum, mitt eget

I mitt liv har jag ofta flyttat. Aldrig varit längre än ett år på samma ställe. Att flytta hemifrån var en del av min ungdomsrevolt och det var som att jag sedan inte kunde sluta med det, ständigt nya jobb, kurser och bostäder.

Mitt och Daniels gemensamma hem i Göteborg är mitt första riktiga hem sedan barndomen. Det är här jag känt att jag kunnat och velat stanna, min utgångspunkt. Jag älskar rummen, vårt liv där, omgivningarna. det är lummigt utanför fönstren i vartenda rum, vi har vår studio och mycket plats att leka kull med vovven på. Därför är jag veckopendlare, därför packar vi inte bara väskorna och flyttar till Stockholm.

Sedan denna vecka har jag varit över ett år här på mitt jobb, och därmed passerar jag gränsen för hur länge jag stannat på en arbetsplats tidigare. Jag ser fram emot att under nästa år uppleve en glädje i att jboba med något jag kan och är bra på, att få finslipa istället för att börja om och lära på nytt någonannanstans. Därför kmomer jag fortsätta åka hit, till mitt kära kontor i Stockholm. Här ligger klackskorna hullerombuller på golvet, jag snubblar på alla mina pärmar när jag försöker ta mig in med veckopendlingsresväskan.

Jag känner inte att jag befinner mig i någon form av undantagstillstånd, ständigt mellan två platser; när jag är här på kontoret så jobbar jag, när jag är hemma så är jag verkligen helt ledig. Jag mår bra.

Läs även andra bloggares åsikter om Personlig utveckling, Jobbet, Arbetsnarkomani, Veckopendling, Ett eget rum, Kontor, Göteborg, Stockholm

Mia

Som jag älskar Mia och Klara. Trogen lyssnare till Roll On sedan länge (efter helgsändningarna på p3 har de fortsatt på p4, kan lyssnas på i efterhand här tack och lov!), även om man får nog av deras omständiga och neurotiska karaktärer emellanåt. Mina pendlarresor till och från Stockholm har förgyllts av DVD:n som jag köpte samma dag som den kom ut.


Tabita

Mias blogg på Mamas hemsida missade jag när den var igång, men har i efterhand läst den, ofta. Väldigt självutlämnande, har givit mig mycket att ta del av. Klaras deltagande i fördomsprofilen doggy style på Christer i p3 är grymt, kolla in det om du inte redan gjort det. Hon är en rätt hängiven hundmänniska vad det verkar, är med i vovvetidningar och sådär.

Idag är Mia veckans lantis i DN. Träffsäkert om Stockholm vs Göteborg skulle jag vilja säga. En del (många) tycker att det är galet att jag veckopendlar, men såhär är det: det skall mycket till för att ge sig in i Stockholms bostadsdjungel, MYCKET. För att spinna vidare på min karriär så fanns drömjobbet i Stockholm, och kommande drömjobb finns säkerligen där också. Samtidigt så älskar både jag och min make vårt hem i Göteborg, vi älskar stan, känslan i de olika stadsdelarna, storleken, omgivningarna, våra möjligheter att vara ute på landet och i skog och mark. Det är värt några timmar tåg i veckan, att få allt detta, att slippa välja.

Go Gôtet!

(foto från SVT:s hemsida)

Läs även andra bloggares åsikter om Bostadsmarknad, Christer, DN, Göteborg, Jobb, Mia och Klara, p3, p4, Roll On, Stockholm, Veckopendling, Vovve, Tabita, Mia Skäringer, Klara Zimmergren, Humor

Konsten att göra ingenting

Jag är inne på min fjärde vecka av att göra allt och ingenting. Mir håller oss konstant sysselsatta, samtidigt som vi inte får något gjort.. ;) Tro det eller ej, men jag har sällan haft det så bra. En ... sorglös tillvaro på något vis, utan tankar på jobbet eller andra "vuxensaker". Lek och mys, och lite träning också såklart. Nu är det en vecka kvar på min semester i Göteborg, sedan blir det inskolning på dagis i Stockholm under några dagar innan hösten drar igång på allvar.

Att skaffa valp är ett mycket tålamodskrävande projekt. Jag är glad att vi förberedde oss så noga innan, diskuterade och kände efter. Vi har varit ett asbra team, Daniel & jag, samarbetat och fått till det riktigt bra! Det jag inte var beredd på var den mängd av oro jag skulle behöva gå igenom. Stora fästingar, getingstick, kräksjuka, hårda smällar osv. Tusen och en sak hände under de första veckorna. Men, chockterapi verkar funka, han är trygg och fin och nu när husse och matte givit efter vad gäller att sova i sängen så får vi alla dessutom vår skönhetssömn! ;)

Läs även andra bloggares åsikter om Vovve, Whippet, Skönhetssömn, Tålamod, Valp, Kärlek, Mys, Semester, Göteborg, Stockholm

Lite fånigt med Fröst, men duktigt förstås

Nu har jag varit stockholmare i tre veckor lite drygt. Hinner inte se så mycket av stan egentligen, mest insidan av mitt kontor, så det kommer nog ta tid innan jag blir bevandrad, men några iakttagelser har jag hunnit med.

Den som inte är från Stockholm kan omöjligt greppa stressen i tunnelbanan och vikten av att komma med just denna vagn och inte den som kommer 2 min senare. Jag själv kan se att den där blir det stressigt att hinna med och då ta det piano, medan resten av människorna slänger sig hals över huvud. Fullkomligt obegripligt. Att man springer till bussen i Hjo är en annan femma, där går de ju i bästa fall var förtionde minut..

Eftersom jag flygpendlat tidigare i mitt liv har jag lärt mig hedra detta med reglerna för att stå i en rulltrappa, men det lär annars vara det säkraste sättet att hitta utbölingar i en folksamling på. De som stannar för att fixa sin väska precis när de kommit upp för rulltrappan eller de som inte har vett att stå till höger, är sannolikt inte ens från storstockholm.

Det som stör mig mest med Stockholm och med den stadsdel jag jobbar i, Östermalm, är att lunchpriser i princip inte existerar. Man får verkligen leta för att hitta ett ställe som har lunch så billigt som 80 pix. Det är ju ett skämt!

Det jag älskar med Stockholm är hur vackert det är, hur en enkel tunnelbanefärd mellan slussen och gamla stan kan göra en salig. Jag älskar Göteborgs skönhet, men där börjar Stockholm knappa in lite. Sett relativt är Stockholm också en rätt lugn och harmonisk huvudstad. En arbetskamrat berättade i veckan om ett par hon kände. han var från New York, hon var från Stockholm och när de fick barn beslutade de sig för att bosätta sig i Stockholm för att ge sina barn en lugn, skön och trygg uppväxt. Inte riktigt så vi är vana vid att se stan direkt..

Jag försöker besöka konserthuset emellanåt. Inte alltid nöjd när jag kommer därifrån, men när man är nöjd efter en klassisk konsert så har man sannolikt varit med om något stort som helat en från insidan och ut. En sådan konsert vad Faurés Requiem härom veckan. Det som var trassligt och risigt inombords blev bra där och då, och jag förstod att jag aldrig får sluta söka den klassiska musiken. Som SvD skriver sade publikens tystnad efter stycket mer än de applåder som sedan följde.

I torsdags var jag på B-A-C-H med Martin Fröst, Svante Henrysson och Roland Pöntinen, även detta på konserthuset. Den ultimata konserten tänkte jag innan ,med tre så unika och duktiga solister, samt musik av Bach som är den störste, typ (en av dem i alla fall). Under större delen av konserten satt jag och försökte finna ord för vad som gnagde mig. Jag insåg att det var en rätt fyndig spelning. De vred och vände på melodierna, lät stycke gå in i varandra, skapade feta sammelsurier som löstes upp i nån välkänd trudelutt. Trist nog kände jag ingenting. Ingenting. Jag gick därifrån fullkomligt oberörd och funderade över poängen av det hela, konstra och mixtra för sakens skull, för att det i sig är att ses som "nytt"?

SvD tyckte att det var bättre än jag i och för sig, och många i publiken garanterat. Såsmåningom kommer den visas på SVT har jag förstått, se och döm själv då. I slutändan behöver vi ju nyskapa med både vårt musikaliska arv och vår dito samtid, och om många får ut nåt av detta projekt så är det väl lyckat, även om just jag känner mig lite lätt uttråkad och 250 kronor fattigare.

Läs även andra bloggares åsikter om Bach, Martin Fröst, Roland Pöntinen, Stockholm, Svante Henrysson