Mitt rum, mitt eget

I mitt liv har jag ofta flyttat. Aldrig varit längre än ett år på samma ställe. Att flytta hemifrån var en del av min ungdomsrevolt och det var som att jag sedan inte kunde sluta med det, ständigt nya jobb, kurser och bostäder.

Mitt och Daniels gemensamma hem i Göteborg är mitt första riktiga hem sedan barndomen. Det är här jag känt att jag kunnat och velat stanna, min utgångspunkt. Jag älskar rummen, vårt liv där, omgivningarna. det är lummigt utanför fönstren i vartenda rum, vi har vår studio och mycket plats att leka kull med vovven på. Därför är jag veckopendlare, därför packar vi inte bara väskorna och flyttar till Stockholm.

Sedan denna vecka har jag varit över ett år här på mitt jobb, och därmed passerar jag gränsen för hur länge jag stannat på en arbetsplats tidigare. Jag ser fram emot att under nästa år uppleve en glädje i att jboba med något jag kan och är bra på, att få finslipa istället för att börja om och lära på nytt någonannanstans. Därför kmomer jag fortsätta åka hit, till mitt kära kontor i Stockholm. Här ligger klackskorna hullerombuller på golvet, jag snubblar på alla mina pärmar när jag försöker ta mig in med veckopendlingsresväskan.

Jag känner inte att jag befinner mig i någon form av undantagstillstånd, ständigt mellan två platser; när jag är här på kontoret så jobbar jag, när jag är hemma så är jag verkligen helt ledig. Jag mår bra.

Läs även andra bloggares åsikter om Personlig utveckling, Jobbet, Arbetsnarkomani, Veckopendling, Ett eget rum, Kontor, Göteborg, Stockholm

Softish

Ok, den som inte klarar sådär överdrivet mogna och positiva inlägg tittar bort omedelbart!

Jag måste bara få berätta att något har hänt med mig, i och med skadan. när jag ser tillbaka på allt nu, och även ser framåt mot en sjukt lång rehab, så känns det som att jag verkligen lyckats att ha en bra attityd genom det hela. Jag tror jag lärt mig på riktigt att gilla läget, slappna av och kunna fokusera på att bli lite bättre varje dag, istället för att tänka att det här går aldrig.

Jag trodde innan jag blev sjukskriven att jag inte skulle klara av att vara ifrån jobbet, men jag lyckades släppa, lite på mina kollegor, INTE ringa dem och "kolla läget" varje dag. jag kände mig inte värdelös när jag var hemma, lät allt ta sin tid trots att allt jag gjorde tog hundra år, och jag trodde nog inte det om mig själv.

Nu efter 6 veckor i gips är min handled som stelopererad, och man skulle ju kunna få känslan av att det är ett gigantiskt berg att ta sig över, men det känns inte så. Istället känner jag mig otroligt stakt och taggad av utmaningen. Jag ser skillnad i träningen dag för dag och har tydliga målsättningar, en liten mental lista över sådant jag skall göra när jag blir helt bra.

Vi anar alltså en smula personlig utveckling här, sånt som man alltid tror händer andra händer nu alltså mig.

Dagens blogginlägg skrevs för ett par dagar sedan av JPA. Om piraträttegången.

Är detta inlägg intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Bryta handleden, Energi, Jobb, Lugn, Mål, Personlig utveckling, Sjukgymnastik, Sjukskrivning, Träning, Tålamod

Brottet och straffet

Jag har inte bloggat på ett tag, kom aldrig några bilder från vackra Granholm där vi tog igen oss och hade det skönt efter nyår. Jag gjorde det som typ 50 andra personer i Götet gjorde den 8 jan: halkade på en isfläck dold under snö och slog mig fördärvad. Smällde i svanskotan, tappade luften, mådde tjyv där jag låg och kved på stigen. Ute med vovven själv, utan mobil (finns nya regler kring just det i vårt hushåll nu, har jag blivit informerad). En snäll gubbe hittade mig, letade upp en telefon, ringde Daniel som kom och hämtade mig. Åkte till vårdcentral efter ett par timmar, när allt illamående lagt sig och jag insett att nåt var fel med min handled. Blev vidareskickad till akuten där jag satt i 10 timmar. Hela akutväntrummet var ett skämt, 30 frakturer före mig (handled eller fot främst)m 20 kom därefter. Där satt vi alla och kände nog att va fan, var jag TVUNGEN att galka som en annan gammal tant, så urbota fånigt!

Kl ett på natten fick jag så en ljuvlig bedövningsspruta rätt in i handleden. En ortoped (sannolikt yngre än jag själv = ålderstecken för egen del) drog min fraktur in place, sa att det inte såg så farligt ut och sen fick jag åka hem. Efter en vecka av smärtor, feta funktionshinder i en fett funktionshindrande värld, trötthet och konstanta sjukgymnastiska övningar så var jag igår på kontrollröntgen. Tänkte mig själv att jag skulle dit och vända i dörren i princip, tänkte att jag ju skulle avlidit av smärta om benen skulle flyttat på sig under veckan. Tji fick jag, operation nästa sa doktorn som påminde mig om min ungdom och därmed goda läkkött. Så, nu väntar jag på en kallelse, och efteråt kommer jag alltså vara tillbaka på ruta ett igen vad gäller läkning: Sjukskrivning är inget jag längtar efter, men det hela får väl ses som en påminnelse för hur lätt saker ändras, och en lektion i konsten att tagga ned och våga be om hjälp.

Det irrationella i detta är att det jag nog är mest rädd för är att ta prover och sätta dropp innan operation, och inte för att bli sövd och få skruvar insatta i min handled.

Är detta inlägg intressant, tro?

Läs även andra bloggares åsikter om Bryta handleden, Akuten, Ortopedisk kirurgi, Oro, Personlig utveckling, Is, Hundpromenad, Mobiltelefon