lördag, januari 17, 2009

Brottet och straffet

Jag har inte bloggat på ett tag, kom aldrig några bilder från vackra Granholm där vi tog igen oss och hade det skönt efter nyår. Jag gjorde det som typ 50 andra personer i Götet gjorde den 8 jan: halkade på en isfläck dold under snö och slog mig fördärvad. Smällde i svanskotan, tappade luften, mådde tjyv där jag låg och kved på stigen. Ute med vovven själv, utan mobil (finns nya regler kring just det i vårt hushåll nu, har jag blivit informerad). En snäll gubbe hittade mig, letade upp en telefon, ringde Daniel som kom och hämtade mig. Åkte till vårdcentral efter ett par timmar, när allt illamående lagt sig och jag insett att nåt var fel med min handled. Blev vidareskickad till akuten där jag satt i 10 timmar. Hela akutväntrummet var ett skämt, 30 frakturer före mig (handled eller fot främst)m 20 kom därefter. Där satt vi alla och kände nog att va fan, var jag TVUNGEN att galka som en annan gammal tant, så urbota fånigt!

Kl ett på natten fick jag så en ljuvlig bedövningsspruta rätt in i handleden. En ortoped (sannolikt yngre än jag själv = ålderstecken för egen del) drog min fraktur in place, sa att det inte såg så farligt ut och sen fick jag åka hem. Efter en vecka av smärtor, feta funktionshinder i en fett funktionshindrande värld, trötthet och konstanta sjukgymnastiska övningar så var jag igår på kontrollröntgen. Tänkte mig själv att jag skulle dit och vända i dörren i princip, tänkte att jag ju skulle avlidit av smärta om benen skulle flyttat på sig under veckan. Tji fick jag, operation nästa sa doktorn som påminde mig om min ungdom och därmed goda läkkött. Så, nu väntar jag på en kallelse, och efteråt kommer jag alltså vara tillbaka på ruta ett igen vad gäller läkning: Sjukskrivning är inget jag längtar efter, men det hela får väl ses som en påminnelse för hur lätt saker ändras, och en lektion i konsten att tagga ned och våga be om hjälp.

Det irrationella i detta är att det jag nog är mest rädd för är att ta prover och sätta dropp innan operation, och inte för att bli sövd och få skruvar insatta i min handled.

Är detta inlägg intressant, tro?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

2 kommentarer:

Bloggerskan sa...

Stackars! Jag är annars räddast för narkosen, att inte vakna igen. Fast det har jag ju gjort båda gångerna...

Usch, det var ingen kul start på året för dig, hoppas det blir mycket, mycket bättre resten, som kompensation!

Mikkan sa...

Det enda rimliga egentligen är ju att rädas narkosen, det er den enda faktiska risken. Typiskt mig (eller alla med överdrivna rädslor) att plocka nåt riskfritt och hänga upp sig på. Kändes riktigt löjligt när jag fått min lilla nål i armen, som knappt kändes, att det var detta som hållt mig vaken om natten... ;)