Komma tillbaka

Nedräkningen har börjat. 3 dagar kvar till avgipsning, oh my god. Jag måste säga att jag är stolt över mig själv, att jag stått ut utan knot i 6 veckor, att det faktiskt gick att bestämma sig för att gilla läget. En kväll nån vecka efter operationen så slank det ur mig: "Fan vad trött jag är på detta gipset". Daniel stoppade mig, sa att sådär kan jag ju inte känna i flera veckor till om livet skall kännas ok. Helt rätt ju, jag skärpte mig direkt och har därefter bara slappnat av, låtit allt ta aslång tid, pushat gränsen lite varje dag för att bli bättre snabbare. Det har funkat, för här sitter jag och känner mig tillfreds, har en ok handled jämfört med för bara 3 veckor sedan (då jag opererades). När jag för ca en vecka sedan kunde sätta upp håret själv i en tofs, ja det var ett stort ögonblick. Sedan dess har framgångarna bara vällt in. Jag kan nu äta och skära min mat själv, stänga dragkedjor med vänsterhanden och knäppa mina knappar alldeles själv!

Dagens låt: Walk med Freddie Wadling och Fläskkvartetten. Helt otroligt fet.
Dagens blogginlägg: Alexander Chamberland säger dagsens sanning om vår svenska flyktingpolitik.

Är detta inlägg intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Ortopedisk kirurgi, Operation, Gips, Frihet

Broken bones but not a broken spirit

Jag är så otroligt glad! Igår var jag iväg på sjukhuset och träffade ännu en pojkspoling till doktor (min fjärde ortoped hittills, nu hat jag stött på de flesta typerna känner jag) för kontroll av min arma arm. Eftersom jag blev så golvad av föregående operationsbesked så hade jag ju varit grymt korkad att för andra gången traska inpå röntgen och förutsätta att det ser bra ut. Så, jag förberedde mentalt i ett par dagar för ett nytt besked om operation, ny tid som nyskadad, y gips- och konvalecenstid. Men så blev det tack och lov inte! Efter lagningen, som består av en skruv satt vertikalt rakt in i min handled samt två ståltrådspinnar som stöttar upp och löper ned i min underarm, så är handleden i "perfekt anatomiskt läge". Jag behöver inte vara orolig för att det hela skall krajja under mina övningar, och kommer med största sannolikhet bli helt återställd!

Min mamma kom hem till mig efter jobbet sitt, och vi firade med rödtungafilé och grönsaksgryta. Mammor är bra att ha. :)

I lurarna: Kudden av Oscar Danielsson
Bloggtips idag: Anna-Karin om feministers internationella engagemang efter denna krönika i SvD.
Dagens jobbtips: ILGA Europe söker policy officer. Sööök alla duktiga!

Är detta inlägg intressant månne?

Läs även andra bloggares åsikter om Ortopedisk kirurgi, Konvalecens, Rehabilitering, Feminism, Feministiskt initiativ, Anna-Karin Johansson Brikell,

En erfarenhet rikare

Hej alla, nu börjar jag komma tillbaka lite. Opererades i torsdags, nu börjar smärtan bli mer "normal" eller vad man skall säga. Stygnen gör asont, men inte själva frakturen, som gjorde så himla ont innan. Jag har varit supersvullen, men gjort mina övningar och nu börjar det faktiskt gå ned!

Efter en hård krock med verkligheten idag har jag fått inse att jag måste våga upp på hästen igen, använda min hand mer trots att det gör ont, inte vara rädd för att det skall gå sönder igen. Jag kommer inte helt slappna av förrän om 10 dagar, då min kontrollröntgen är och jag får veta om allt ser bra ut eller inte, eftersom beskedet om operation var en kalldusch, något helt oväntat. Jag trodde inte jag skulle klara av det, operation, ensam, men det gick. Ni som känner mig vet hur rädd jag är för nålar, men nu så har jag ändå varit med om en del och det har verkligen inte varit särskilt farligt.

Det som var mest imponerande under hela upplevelsen var inte läkaren, utan alla sköterskor. Ett sådant otroligt varmt bemötande, en respekt för min känsla och upplevelse som var enorm. Alla som jobbade med mig presenterade sig, berättade vad de skulle göra i samband med proceduren. Jag kände mig helt lugn och trygg. Känns dock fortfarande märkligt, hela grejjen att faktiskt kunna sova sig igenom en timmes karvande och sen vakna typ hel och ren igen. Jag var utskriven fyra timmar efter jag vaknade, tydligen är det rätt vanligt nu för tiden att man åker in över dagen för sånt som man tidigare låg inne flera dagar för. En sköterska berättade att det höjer patienternas hälsa i många fall; man ligger inte längre ihop med andra sjuka och smittar varann.

Nu väntar den stora utmaningen: att bli bra: göra vardagssysslor med en ond hand och lita på att lagningen håller. Jag skall försöka att bitcha mig igenom detta så lite som möjligt.

Är detta inlägg intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Smärta, Bryta handleden, Ortopedisk kirurgi, Högläge, Tillit, Bitch, Operation, Sjuksköterskor, Sjukvård,

Jaws

Det är jag och Jaws mot världen, vi som har ståltråd i kroppen mot dem som inte har.

Läs även andra bloggares åsikter om Ortopedisk kirurgi, Ståltråd, Jaws, Bond

Brottet och straffet

Jag har inte bloggat på ett tag, kom aldrig några bilder från vackra Granholm där vi tog igen oss och hade det skönt efter nyår. Jag gjorde det som typ 50 andra personer i Götet gjorde den 8 jan: halkade på en isfläck dold under snö och slog mig fördärvad. Smällde i svanskotan, tappade luften, mådde tjyv där jag låg och kved på stigen. Ute med vovven själv, utan mobil (finns nya regler kring just det i vårt hushåll nu, har jag blivit informerad). En snäll gubbe hittade mig, letade upp en telefon, ringde Daniel som kom och hämtade mig. Åkte till vårdcentral efter ett par timmar, när allt illamående lagt sig och jag insett att nåt var fel med min handled. Blev vidareskickad till akuten där jag satt i 10 timmar. Hela akutväntrummet var ett skämt, 30 frakturer före mig (handled eller fot främst)m 20 kom därefter. Där satt vi alla och kände nog att va fan, var jag TVUNGEN att galka som en annan gammal tant, så urbota fånigt!

Kl ett på natten fick jag så en ljuvlig bedövningsspruta rätt in i handleden. En ortoped (sannolikt yngre än jag själv = ålderstecken för egen del) drog min fraktur in place, sa att det inte såg så farligt ut och sen fick jag åka hem. Efter en vecka av smärtor, feta funktionshinder i en fett funktionshindrande värld, trötthet och konstanta sjukgymnastiska övningar så var jag igår på kontrollröntgen. Tänkte mig själv att jag skulle dit och vända i dörren i princip, tänkte att jag ju skulle avlidit av smärta om benen skulle flyttat på sig under veckan. Tji fick jag, operation nästa sa doktorn som påminde mig om min ungdom och därmed goda läkkött. Så, nu väntar jag på en kallelse, och efteråt kommer jag alltså vara tillbaka på ruta ett igen vad gäller läkning: Sjukskrivning är inget jag längtar efter, men det hela får väl ses som en påminnelse för hur lätt saker ändras, och en lektion i konsten att tagga ned och våga be om hjälp.

Det irrationella i detta är att det jag nog är mest rädd för är att ta prover och sätta dropp innan operation, och inte för att bli sövd och få skruvar insatta i min handled.

Är detta inlägg intressant, tro?

Läs även andra bloggares åsikter om Bryta handleden, Akuten, Ortopedisk kirurgi, Oro, Personlig utveckling, Is, Hundpromenad, Mobiltelefon