En erfarenhet rikare

Hej alla, nu börjar jag komma tillbaka lite. Opererades i torsdags, nu börjar smärtan bli mer "normal" eller vad man skall säga. Stygnen gör asont, men inte själva frakturen, som gjorde så himla ont innan. Jag har varit supersvullen, men gjort mina övningar och nu börjar det faktiskt gå ned!

Efter en hård krock med verkligheten idag har jag fått inse att jag måste våga upp på hästen igen, använda min hand mer trots att det gör ont, inte vara rädd för att det skall gå sönder igen. Jag kommer inte helt slappna av förrän om 10 dagar, då min kontrollröntgen är och jag får veta om allt ser bra ut eller inte, eftersom beskedet om operation var en kalldusch, något helt oväntat. Jag trodde inte jag skulle klara av det, operation, ensam, men det gick. Ni som känner mig vet hur rädd jag är för nålar, men nu så har jag ändå varit med om en del och det har verkligen inte varit särskilt farligt.

Det som var mest imponerande under hela upplevelsen var inte läkaren, utan alla sköterskor. Ett sådant otroligt varmt bemötande, en respekt för min känsla och upplevelse som var enorm. Alla som jobbade med mig presenterade sig, berättade vad de skulle göra i samband med proceduren. Jag kände mig helt lugn och trygg. Känns dock fortfarande märkligt, hela grejjen att faktiskt kunna sova sig igenom en timmes karvande och sen vakna typ hel och ren igen. Jag var utskriven fyra timmar efter jag vaknade, tydligen är det rätt vanligt nu för tiden att man åker in över dagen för sånt som man tidigare låg inne flera dagar för. En sköterska berättade att det höjer patienternas hälsa i många fall; man ligger inte längre ihop med andra sjuka och smittar varann.

Nu väntar den stora utmaningen: att bli bra: göra vardagssysslor med en ond hand och lita på att lagningen håller. Jag skall försöka att bitcha mig igenom detta så lite som möjligt.

Är detta inlägg intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Smärta, Bryta handleden, Ortopedisk kirurgi, Högläge, Tillit, Bitch, Operation, Sjuksköterskor, Sjukvård,

Hudlöst

Johanna (JPA) skriver på sin blogg om facebook-publiceringen av operationsbilder från Karolinska. Intressant kommentar, kanske ett sådant perspektiv man bör ha. Detta kommer inte från skyn utan av en del av vår kultur, varför skulle det inte också påverka arbetslivet? Med detta sagt, så har ju människan inte förlorat huvudet längs med vägen, och jag ser inga bekymmer med att lära obetänksamt folk en läxa den hårda vägen. Varför skulle någon vilja ha en såpass obetänksam person i sin operationssal igen, egentligen?

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, Ansvar, Sjukvård, JPA