Komma tillbaka

Nedräkningen har börjat. 3 dagar kvar till avgipsning, oh my god. Jag måste säga att jag är stolt över mig själv, att jag stått ut utan knot i 6 veckor, att det faktiskt gick att bestämma sig för att gilla läget. En kväll nån vecka efter operationen så slank det ur mig: "Fan vad trött jag är på detta gipset". Daniel stoppade mig, sa att sådär kan jag ju inte känna i flera veckor till om livet skall kännas ok. Helt rätt ju, jag skärpte mig direkt och har därefter bara slappnat av, låtit allt ta aslång tid, pushat gränsen lite varje dag för att bli bättre snabbare. Det har funkat, för här sitter jag och känner mig tillfreds, har en ok handled jämfört med för bara 3 veckor sedan (då jag opererades). När jag för ca en vecka sedan kunde sätta upp håret själv i en tofs, ja det var ett stort ögonblick. Sedan dess har framgångarna bara vällt in. Jag kan nu äta och skära min mat själv, stänga dragkedjor med vänsterhanden och knäppa mina knappar alldeles själv!

Dagens låt: Walk med Freddie Wadling och Fläskkvartetten. Helt otroligt fet.
Dagens blogginlägg: Alexander Chamberland säger dagsens sanning om vår svenska flyktingpolitik.

Är detta inlägg intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Ortopedisk kirurgi, Operation, Gips, Frihet

En erfarenhet rikare

Hej alla, nu börjar jag komma tillbaka lite. Opererades i torsdags, nu börjar smärtan bli mer "normal" eller vad man skall säga. Stygnen gör asont, men inte själva frakturen, som gjorde så himla ont innan. Jag har varit supersvullen, men gjort mina övningar och nu börjar det faktiskt gå ned!

Efter en hård krock med verkligheten idag har jag fått inse att jag måste våga upp på hästen igen, använda min hand mer trots att det gör ont, inte vara rädd för att det skall gå sönder igen. Jag kommer inte helt slappna av förrän om 10 dagar, då min kontrollröntgen är och jag får veta om allt ser bra ut eller inte, eftersom beskedet om operation var en kalldusch, något helt oväntat. Jag trodde inte jag skulle klara av det, operation, ensam, men det gick. Ni som känner mig vet hur rädd jag är för nålar, men nu så har jag ändå varit med om en del och det har verkligen inte varit särskilt farligt.

Det som var mest imponerande under hela upplevelsen var inte läkaren, utan alla sköterskor. Ett sådant otroligt varmt bemötande, en respekt för min känsla och upplevelse som var enorm. Alla som jobbade med mig presenterade sig, berättade vad de skulle göra i samband med proceduren. Jag kände mig helt lugn och trygg. Känns dock fortfarande märkligt, hela grejjen att faktiskt kunna sova sig igenom en timmes karvande och sen vakna typ hel och ren igen. Jag var utskriven fyra timmar efter jag vaknade, tydligen är det rätt vanligt nu för tiden att man åker in över dagen för sånt som man tidigare låg inne flera dagar för. En sköterska berättade att det höjer patienternas hälsa i många fall; man ligger inte längre ihop med andra sjuka och smittar varann.

Nu väntar den stora utmaningen: att bli bra: göra vardagssysslor med en ond hand och lita på att lagningen håller. Jag skall försöka att bitcha mig igenom detta så lite som möjligt.

Är detta inlägg intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Smärta, Bryta handleden, Ortopedisk kirurgi, Högläge, Tillit, Bitch, Operation, Sjuksköterskor, Sjukvård,