Tålamodsprövning

Jag har inte skrivit på hela veckan. Det har varit svårt att hitta inspiration. Min hand gör ont, den blir lätt överansträngd, jag sitter och gör min gympa hela dagarna känns det som (givetvis en grov överdrift, men jag har dispens idag), och framstegen går så otroligt långsamt. Efter 10 veckors arbetsterapi så inser jag hur långt jag har kvar. Det är svårt att hålla sig glad, pigg och pepp på träningen. Jag måste ju givetvis tänka att jag kommer bli bra igen, alla andra tankar är ju helt meningslösa för mig, men fan. Komigen handen, sluta tjura, häng med mig igen som vi brukade.

Dagens låt: My funny valentine med Viktoria Tolstoy och EST (dolt sistaspår på plattan White Russian). Salige Esbjörn spelar på pianosträngar, och jag får aldrig nog.
Dagens bloggtips: Bodil Malmsten, alltid.

Till sist, något att se fram emot:


Läs även andra bloggares åsikter om Bruno, Tålamod, Bryta handleden, Bodil Malmsten, EST, 99 Musik, Victoria Tolstoy, Smärta

En erfarenhet rikare

Hej alla, nu börjar jag komma tillbaka lite. Opererades i torsdags, nu börjar smärtan bli mer "normal" eller vad man skall säga. Stygnen gör asont, men inte själva frakturen, som gjorde så himla ont innan. Jag har varit supersvullen, men gjort mina övningar och nu börjar det faktiskt gå ned!

Efter en hård krock med verkligheten idag har jag fått inse att jag måste våga upp på hästen igen, använda min hand mer trots att det gör ont, inte vara rädd för att det skall gå sönder igen. Jag kommer inte helt slappna av förrän om 10 dagar, då min kontrollröntgen är och jag får veta om allt ser bra ut eller inte, eftersom beskedet om operation var en kalldusch, något helt oväntat. Jag trodde inte jag skulle klara av det, operation, ensam, men det gick. Ni som känner mig vet hur rädd jag är för nålar, men nu så har jag ändå varit med om en del och det har verkligen inte varit särskilt farligt.

Det som var mest imponerande under hela upplevelsen var inte läkaren, utan alla sköterskor. Ett sådant otroligt varmt bemötande, en respekt för min känsla och upplevelse som var enorm. Alla som jobbade med mig presenterade sig, berättade vad de skulle göra i samband med proceduren. Jag kände mig helt lugn och trygg. Känns dock fortfarande märkligt, hela grejjen att faktiskt kunna sova sig igenom en timmes karvande och sen vakna typ hel och ren igen. Jag var utskriven fyra timmar efter jag vaknade, tydligen är det rätt vanligt nu för tiden att man åker in över dagen för sånt som man tidigare låg inne flera dagar för. En sköterska berättade att det höjer patienternas hälsa i många fall; man ligger inte längre ihop med andra sjuka och smittar varann.

Nu väntar den stora utmaningen: att bli bra: göra vardagssysslor med en ond hand och lita på att lagningen håller. Jag skall försöka att bitcha mig igenom detta så lite som möjligt.

Är detta inlägg intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Smärta, Bryta handleden, Ortopedisk kirurgi, Högläge, Tillit, Bitch, Operation, Sjuksköterskor, Sjukvård,