Ack, det ljuva tålamodet

Idag avslutas min tredje gipsvecka och imorgon inleds således den fjärde. Det är egentligen sanslöst enerverande att gå runt med denna klump på armen, men jag har blivit rätt bra på att tagga ned. Om det tar 4 timmar att duscha och göra/äta frukost, so be it. Efter 3 veckors konstant högläge är min vänstra axel rätt trött, men fatta vad stark den kommer vara efter denna 6 veckor långa pärs!

Det är jobbigt att inte jobba, men rapporterna från mitt gäng på kontoret säger att jag inte missat för mycket hot stuff ännu. Hoppas det smäller till lagom till att jag är tillbaka. Om jag inte fokuserar på sjukgympan nu så kommer jag kanske aldrig bli bra, och det är inte heller till nån glädje för en work-a-holic, så därför accepterar jag och resignerar. Idag skriver jag detta blogginlägg med båda händers fingrar. Igår kunde jag plocka ur diskmaskinen med båda händer och i förrgår klarade jag av att klippa höger hands naglar. Jag blir glad som ett barn när jag får till de vardagliga sysslorna, även om det blir snett och vint, kladdigt och oregelbundet. Fantastiskt!

Ser fram emot hjälp till återställning av min Lovisa så fort gipset är av. Ser fram emot att spela cello igen (har köpt fina nya strängar som bara längtar efter att stråkas på, för att göra min längtan konkret, och ge mig ett mål). Ser fram emot att kunna ligga i soffan lite som jag vill, busa med min vovve och klia min man på ryggen bara sådär.

Dagens bloggtips: Mymlan med en text publicerad postumt av journalist i Sri Lanka. Golvade mig en smula, sannolikt även dig.
I lurarna idag: Which song av Max Tundra från nya albumet Parallax Error Beheads You

Är detta inlägg intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om The real Mymlan, Max Tundra, Parallax Error Beheads You, Which song, Lovisa Eriksson, Sjukskrivning, Arbetsnarkomani, Tålamod, Besvär, Bryta handleden,

Kärt besvär

En av mina nya kollegor har barn, en tvååring och dessutom en bebis som kommer i sommar. Det är så underbart att höra henne prata om sitt liv, sin familj, om barnen, för det är så tydligt att hon gör det hon vill. Det är en del som man får offra som förälder, och livet blir ju annorlunda, men det är kärt besvär, säger hon.

Kärt besvär.

Ett sådant fantastiskt uttryck som fångar upp hur jag själv känner inför föräldraskapet De förändringar av livet som sker och det jobb som tillkommer i ett liv med barn bör ändå någonstans kännas som just kärt besvär om man skall bli lycklig. Belöningen känns större än roddandet runt omkring.

När vi åkte tåget upp till Stockholm efter påsk, jag och maken, så satt en tvåbarnsfamilj tvärs över gången. Barnen var inte särskilt besvärliga, skrek inte, slogs inte, betedde sig inte illa. Föräldrarna samarbetade mycket bra och delade arbetsbördan hyfsat lika. En väl fungerande grupp helt enkelt. och ändå är det något att fixa med hela tiden. Alltid något barn som vill något, en av föräldrarna var igång konstant och de såg grymt slitna ut.

Efter att ha diskuterat föräldraskap i många år ur alla möjliga vinklar, om vi skall ha barn tillsammans osv, i många år nu, så blev detta ögonblick det som nog satt punkt för diskussionerna. Oberoende av varandra gjorde vi samma iakttagelse, visste att även om vi skulle vara bra på att samarbeta som föräldrar och får underbara barn så vill vi inte vara föräldrar. Jag vill inte vara en ständig projektledare, och inte han heller. Där och då blev det uppenbart att alla diskussioner som präglats av ambivalens och mycket känslor där och då lade sig.

Vi sätter punkt för nu och lever i det vi har, som är underbart.