Kärt besvär

En av mina nya kollegor har barn, en tvååring och dessutom en bebis som kommer i sommar. Det är så underbart att höra henne prata om sitt liv, sin familj, om barnen, för det är så tydligt att hon gör det hon vill. Det är en del som man får offra som förälder, och livet blir ju annorlunda, men det är kärt besvär, säger hon.

Kärt besvär.

Ett sådant fantastiskt uttryck som fångar upp hur jag själv känner inför föräldraskapet De förändringar av livet som sker och det jobb som tillkommer i ett liv med barn bör ändå någonstans kännas som just kärt besvär om man skall bli lycklig. Belöningen känns större än roddandet runt omkring.

När vi åkte tåget upp till Stockholm efter påsk, jag och maken, så satt en tvåbarnsfamilj tvärs över gången. Barnen var inte särskilt besvärliga, skrek inte, slogs inte, betedde sig inte illa. Föräldrarna samarbetade mycket bra och delade arbetsbördan hyfsat lika. En väl fungerande grupp helt enkelt. och ändå är det något att fixa med hela tiden. Alltid något barn som vill något, en av föräldrarna var igång konstant och de såg grymt slitna ut.

Efter att ha diskuterat föräldraskap i många år ur alla möjliga vinklar, om vi skall ha barn tillsammans osv, i många år nu, så blev detta ögonblick det som nog satt punkt för diskussionerna. Oberoende av varandra gjorde vi samma iakttagelse, visste att även om vi skulle vara bra på att samarbeta som föräldrar och får underbara barn så vill vi inte vara föräldrar. Jag vill inte vara en ständig projektledare, och inte han heller. Där och då blev det uppenbart att alla diskussioner som präglats av ambivalens och mycket känslor där och då lade sig.

Vi sätter punkt för nu och lever i det vi har, som är underbart.