The life of a pendler

Idag hade jag förmånen att flytta fram positionerna i mitt sociala liv: jag träffade vänner! Två olika, och det vid separata fikor! Som pendlare så är enda chansen att träffa vänner i Göteborg helgerna, och det finns i ärlighetens namn inte så mycket ork eller lust kvar då efter arbetsveckorna och resorna. Tacka vet jag facebook. ;)

Min ömma moder och jag gick till Bergakungen och såg bröderna Cohens nya film, No country for old men. Förväntningarna är alltid höga när de kommer med en ny film, och varje gång tycker jag man blir förvånad över deras historier och gestaltningar, vad de lyckas göra. Jag skulle nästan vilja kalla denna film ett smärre mästerverk. En otroligt fulländad film som inte skriver tittaren på näsan eller behandlar dem som idioter. Alla teman som presenteras i början är så subtilt införda att man inte riktigt fattar att det är det som sker, om ni förstår vad jag menar? Det är inte förrän i slutet som man kan se dem tydligt framför sig, och det är otroligt skönt. Allt för många filmer, särskilt från USA, presenterar allt så otroligt tydligt, förskuggar händelser ordentligt så man anar vad som väntar. Sådant uppfattar jag som en smärre förolämpning, som om man inte kommer fatta liksom.

No country for old men kommer jag minnas länge. Inte för att den var så fiiiin eller fick mina ögon att tåras, utan för att det är en så otroligt väl berättad, spännande historia. Underbart skådespel, grym regi!

Efteråt tog jag en snabb kopp kaffe med en tidigare kollega, JPA. Vi pratade pendlingsliv, och hon själv var så otroligt nöjd över att numer ha jobb och bostad på samma ställe. Det var ett tag sedan jag hade det, och det kommer ta ett tag till innan jag hamnar i Göteborg igen. det är värt det just nu känner jag, för jag har ett så otroligt jobb där jag är nu, men det sliter. Tänk att kunna tvätta kläder mitt i veckan liksom, eller träffa familjen nån eftermiddag efter jobbet, ha sin skivsamling, sina filmer osv när man vill. Jag överlever helt klart nu, men längtar samtidigt till ett ickependlande liv.

Läs även andra bloggares åsikter om Bröderna Cohen, No country for old men, Veckopendling