Gimme some decent conversation, God damb!

Jag får engelskundervisning regelbundet på jobbet mitt, av en mycket belevad welshare (heter det så?) med väst och manshettknappar. Vanligtvis så läser vi juridiska texter och övar vår läsförståelse, går igenom diverse formell engelska och tar upp frågor som uppkommit i arbetet. Idag var vi få elever och hela lektionen bestod av ett samtal. Det började som en övning, men vi gled iväg och pratade tills våra 90 minuter var över.

Det som verkligen gav mig något var att vi talade om hur vi talar med varann och hur det samtalas i sociala sammanhang här i Sverige. Så ofta är vi i Sverige så ickekonfrontativa. Vi kan ses och prata om teknikprylar, våra småbarn, sport. Det är sällan man bjuder hem ett gäng vänner och äter något enkelt, det skall vara matchade viner och det senaste på sparrisfronten, kött mörat i smör i Toscana och kaffe odlat av unika bönder på Madagaskar. Lätt överdrivet, men det är faen en sådan uppvisning och prestation jämt, jag själv drar mig lite för nästa grej för det finns tidigare tillfällen att överträffa. Finsmakande i all ära, men när skall umgänget vara målet på riktigt? Dags att släppa pressen, börja med sig själv!

Och när skall vi börja prata om viktiga saker när vi ses? Engelskläraren har studerar och jämför svensken med britten under många år. Han sade att han förundrades över vår ovilja att djupdyka, diskutera, ha åsikter och sedan kunna byta åsikt utan att det ligger någon prestige i det. Vi verkar inte så bra på konsten att konversera, sett utifrån. Han menar att vi sällan säger "Jag har läst en bok som var intressant..." utan snarare det mer tillbakadragna "Har ni läst Boken det talats om?". Man uttycker inte en åsikt starkt eller hävdar sig genom att berätta om vad man läst, utan går i cirklar runt det. Det ligger definitivt något i det.

Hur många middagar och fester har du varit på där man har kunnat tala länge om gps:er, mobiler, den perfekta espresson osv? Och hur meningsfullt är det liksom, egentligen?