Linda Skugge idag på Newsmill, hon har tydligen skilt sig. Det är en kvinnofälla att gifta sig menar hon, ty man glömmer det viktigaste av allt: att vara självförsörjande. I beg to differ. Att vara gift innebär idag knappast att man som kvinna slutar jobba, världen slutar ju inte snurra efter bröllopsdagen. Många har inte ett gemensamt konto, även om man gemensamt hjälps åt med ekonomin och har ett ansvar för varann. Det är när man tar steget och blir förälder som saker vänds upp och ned, då man börjar arbetsdela på riktigt, någon börjar vara hemma, någon börjar offra sin karriär lite mer än den andre. Där och då blir familjen större än du som individ och jobb och självständig ekonomi sekundärt. Jag tror att det kräver en otrolig medvetenhet om man skall kunna gå in i projektet barn och komma ut helskinnad, utan att ha blivit rånad på sin självständighet av en partner som är liiite minde "intresserad" av städning och föräldraledighet än du.
Gudrun tar i rätt bra och skriver på samma sajt att Skugges skilsmässa är ett hälsosamt tecken. Trots att jag är ett fan av Gudrun, så känner jag mig själv inte jätteupphetsad av kategoriserandet kring äktenskap (det var ganska kul att sända iväg invitationen till henne inför mitt eget bröllop). Jag förstår helt det politiska motivet, och är helt och hållet med på att äktenskapets historik är en enda lång berättelse om patriarkatets grepp om kvinnan, men i dagens läge så ser jag det som mer problematiskt att skaffa barn än att gifta sig, just eftersom det är i och med föräldraskapet som könsroller maxas och allt dras till sin spets. Om kvinnor gifter sig av kärlek så är det ju inget intrisikalt fel i giftemålet.
Jag själv känner mig inte alls träffad av resonemang om äktenskapets omvälvning av mig som självständig kvinna. Jag har mitt eget bankkonto, det har Daniel med. Mellan oss är vi inte knussliga, det är knappast en pettimetertillvaro, men vi har bitar som är helt våra egna. Vi fattar egna ekonomiska beslut som bara rör vår egen inkomst och det är förbannat skönt. I en sund relation som bygger på kärlek har båda parter ett ansvar att behålla sin självständighet. Kontroll och krympt livsutrymme har inte med kärlek att göra. Reclaim love, och tro på att stå på era egna ben tjejer, oavsett vilken väg ni väljer i livet!
Idag avslutar jag med slutet på en av mina favoritdikter om kärlek. Det är Göran Palm som skriver:
Men kurar vi oss ängsligt samman
ständigt viskande varandras namn
krymper kärleken i äktenskaplig anda
till en liten madrasserad bur
och i den kan ingen stå på egna ben.
Det är för trångt för det.
De unga tu blir ett
som det så rullstolsbundet vackert heter.
Låt oss aldrig bli färre än två, käraste!
Kärleken är inte målet utan vägen dit!
Läs även andra bloggares åsikter om Kärlek, Newsmill, Gudrun Schyman, Linda Skugge, Tvåsamhet, Ekonomi, Föräldraskap,
[Foto: Elin Maigaard]
fredag, mars 06, 2009
Diskussionen som skiljer sig
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Det känns alltid upplyftande när tongivande feminister gör icke-hegemoniska ställningstaganden tycker jag! :)
Drömmer inte själv om att gifta mig, men gläds av din integritet!
Det där med konton är intressant. Vi har varsitt lönekonto och sedan ett betalkonto dit vi bidrar i relation till vår inkomst. Sen har vi ett gemensamt sparkonto och egna sparkkonton.
Tror det är viktigt att man betalar proportionellt utifrån lön till gemensamma utgifter. Ofta har kvinnan lägre inkomst än mannen. Men det spelar ju egentligen ingen roll vem som tjänar minst i förhållandet, det är mer en fråga om att den ena inte skall ha slut på sin lön efter att räkningarna är betalda.
Jag har mycket svårt för den äktenskapsbashing som verkar vara à la mode just nu. Det är ju inte själva den juridiska formen äktenskap som är att skylla för hur relationerna inom den ser ut.
Klankandet på kärnfamiljen tycker jag också är helt felriktad. Problemet är inte kärnfamiljen i sig, utan att det finns folk som tycker att det är den enda acceptabla familjeformen.
Möjligtvis lever jag i Lalaland, men jag önskar att man kunde sluta skylla mellanmänskliga misslyckanden på relationsformen. Klart att jämställdhet i ett särboförhållande är enklare än om man lever tillsammans! Men det beror ju inte på att särboskapet gör relationen till en mer jämställd variant, utan att man slipper brottas med de dagliga problemen.
Det är som när jag hade fel på knäna i tonåren. Det gjorde ont när jag gick i trapppor, så jag slutade gå i trappor (om det gick att undvika). Smärtan försvann, men det innebar inte att mina knän var bra. Jag utsatte dem bara inte för problemet.
Jag gillar ju Gudruns lite provocerande artikel (som många inte tycks förstå trots allt), men får säga att ditt inlägg balanserar det hela bra! Som andra kommenterat här; det är inte själva äktenskapet som är problemet utan kanske mer vad man lägger i det och vilka förväntningar som finns. Men det gäller ju relationer oavsett om man gifter sig eller inte. För nog är det inte alltid enkelt. Fler bra förebilder behövs!
Håller med såväl Dig som samtliga kommentarer - mkt klokheter!
"Jag tror att det kräver en otrolig medvetenhet om man skall kunna gå in i projektet barn och komma ut helskinnad, utan att ha blivit rånad på sin självständighet av en partner som är liiite minde "intresserad" av städning och föräldraledighet än du."
Här är huvudproblemet i en relation: när barnen kommer in, försvinner ev. jämställdhet ut. Då bankar könsrollerna på dörren o kräver sin plats. Och jösses vad svårt att mota ut dem. Där måste vi ha staten till hjälp med individualiserad föräldraförsäkring som 1 centralt o viktigt steg.
/Marita
@blomma: för mig har det aldrig varit en dröm att gifta mig, jag är inte jätteromantiskt lagd, och ville absolut inte vara del i en "show" där man avger sina löften framför alla man känner. Det var vår känsla, så vi gick till rådhuset själva och sedan anlände vi till en ljuvlig fest! Vi sticker def ut i vår bekantskapskrets genom att vi gjorde det, men who cares liksom. Det var en vidareutv för just oss i vår relation, en väldigt privat sak egentligen som inte handlar om att visa utåt vem man "tillhör" som att för varann avge ett tecken på fördjupad kärlek och val av varann för livet.
@rabiatfeminism: det där med proportionerlighet är en bra grej, just för att inte tydligt låta relationen präglas rent praktiskt av att en part tjänar mindre pengar. Ger båda lika möjligheter till ekonomisk självständighet.
@malinka: jag håller helt med dig. I äktenskapet i sig ligger idag inte ojämställdheten. Däremot lever enligt mig en stor del av befolkningen i relationer som är skit i olika grader, utan tillit eller sann respekt gentemot varann. Att välja att gifta sig eller skaffa barn in i sådana relationer är galet, men väldigt vanligt.
@sara: om det fanns fler förebilder som inte gjorde en gigantisk grej av hur man väljer att leva i sin relation så vore jag glad. Att göra en gigantisk grej själv av att gifta sig eller att absolut inte gifta sig lägger orimligt fokus på det hela.
@marita: individualiserad föräldaförsäkring är helt centralt. Om det vore grundvärderingen i samhället så skulle vi ju absolut kunna ha ett flexibelt system där partners kan ge och ta dagar av varann för att få vardagen ihop,men GRUNDEN måste vara en helt annan än idag!
Min fru och jag har levt ihop sedan 1976 ända sedan högskolan.
Vi har alltid haft ett bankkonto.
Allt in på ett ställe.
Vi är nämligen ett par.
Inga som helst problem eftersom jag hatar att shoppa. Hon har i alla år kommit hem med sina grejer (skor, skor, skor, skor)
Och jag säger: Va fina. Men behöver du verkligen ett par till. Jag byggde ju nyligen en skogarderob och den är ju redan full.
Annars så snickrar jag mest de rum och prylar som min fru vill ha fixat. Senast var det en minibastu som hon önskat sig ända sedan 1980.
Nu skall hon åka till Sydafrika med två av sina damkompisar.
Hon har tagit ut pengarna från vårt enda bankkonto.
Hoppas hon får kul och framförallt hoppas hon inte blir dödad av någon full taxiförare.
Vi är nämligen ett par. Jag vill inte bli ensam med våra tre barn.
Hej Anders,
jag tycker att det är helt upp till varje par hur de lägger upp ekonomin. Om det är bra för båda att dela allt så är det ju också bra. Det är inget fel att ha en helt delad ekonomi, men det är inte heller fel att ha en delad ekonomi, man blir inte mindre av ett par fr det.
Hoppas din fru får en härlig resa!
Skicka en kommentar