Pappatrams

Alltså, hur länge skall detta fortgå, jamsandet med pappor som inte är hemma med de barn de själva tillverkat? Det är ju konstaterat sedan många år att det är mer jämställt uttagande av föräldraledighet bland par som tjänar lite mindre, och klyftan växcer sig allt större i takt med att man kommer upp i de skikt där man faktiskt skulle ha råd. Det är inte en fråga om pengar utan om könsroller och värderingar. Om en stor del av Sveriges farsor inte hänger med på utvecklingen här, inte fattar grejjen med ett eget ansvar, om vad det innebär att vara förälder och att det inte finns något som heter "kvinnors lott i livet", skall de då belönas med massa pengar och godsaker när de väl gör insatsen att försöka fatta och kliva upp som förälder på samma nivå som kvinnorna? Är inte det egentligen som att godkänna att de betett sig som svin innan, att låta dem själva välja om de skall ta sitt ansvar och sin fadersroll eller ej?

Jag förstår mig inte på allianspolitiken på familjeområdet. varför behandlas detta så fruktansvärt olikt andra politiska områden? Idag blir du av med din a-kassa om du inte är beredd att sälja ditt hus och flytta till Norrland för ett jobbs skull, samtidigt som det är helt legitimt att inte ta fullt ansvar för sitt barn. I det ena fallet skall man till varje pris vara samhället till gagn och göra det som gynnar oss som land sett, men inte i det andra?

Läs även andra bloggares åsikter om Feminism, Föräldraskap, Faderskap, patriarkat, Alliansen, Politik, A-kassa, Arbetslinjen

Om bilder av män för män, och kvinnan som det evigt åtrådda våpet

Varje dag - VARJE DAG - måste jag se ett tiotal reklambilder för Coca Cola Zero innan jag är igenom min tunnelbaneuppgång och är ute i friska luften igen. Jag har stört mig till döds på denna produkt från första lanseringen, men börjar känna att min gräns är nådd. Eller, alla vedervärdiga kampanjer för Zero, utöver det faktum att det ens existerar en Cola särskilt för män, går över gränsen, men nu kan jag inte vifta bort det mentalt längre. Till en viss nivå kan jag ibland ändå tänka; ok, vi lever i ett patriarkat, reklamen bygger på könsstereotyper och sådant som är riktat gentemot män åtföljs nästan alltid av en halvnaken kvinna som accessoar.

Kvinnor köper Cola light, som en del av idén om den smala och viktmedvetna kvinnan. Män kan givetvis inte konsumera en produkt som framförallt kvinnor köper, samtidigt som de ju vill ha själva innehållet. Cola Zero ser således dagens ljus. Svart, tuff, med en lansering som bygger på att du som man kan få ALLT. Sex utan förspel, flickvän utan commitment, läsk utan socker. Sunkigaste sortens manifestation av idéer om vad heterosexuella män och kvinnor gör och vill ha.

Reklamfilerna är fyllda av coola, fullt påklädda män som omges av åmande halvnakna kvinnor. Jag hittar inte den senaste kampanjbilden på nätet, men den innehåller en vresande kvinna som ser ut att ha fått klänningen sönderriven, och en gigantisk Cola Zero-flaska står framför henne och skyler könet. De har klämt in lite coola saker som en helikopterlandning och annan action för att på något vis maxa effekten.

Jag mår illa. Höj nivån för fan, varken kvinnor eller män är våp även om Coca Cola uppenbarligen vill få oss att känna oss som just det. De åkte dit efter anmälningar till ERK (etiska rådet mot könsdiskriminerande reklam) 2008 (läs mer om fällningen av Zero här). Dags för repris 2009, vem är med mig?

Är detta inlägg intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Coca Cola Zero, patriarkat, Könsstereotyp, Reklam

Hur resonerar F! kring heder egentligen?

Idag skriver Gudrun en artikel i Kvällsposten jag riktigt längtat efter. Hon får med precis det som hedersdebatten handlar om och tillbakavisar de punkter som både Maria Hagberg och Rebecca Hübinette kritiserat hårt under veckan som gått. Tack för detta!

Debatten kring hedersbegreppet som har blossat upp efter visningen av det filmatiserade Kungamordet (för övrigt en alldeles utmärkt bok!) har riktats mot F!, som skulle vara en organisation som aktivt sviker människor och struntar i vad som sker i hederns namn. Det är ledsamt tycker jag, för det är en sådan vantolkning av vad som framkommit på våra kongresser, interna diskussioner och vad som finns i våra dokument. Finns det något våld eller förtryck som vi skulle tycka är bra, eller inte vill "ta i"? Nä, skulle inte tro det, vad vore det för vett och sans i en sådan politik?

Det F! gör är att erkänna detta våld som av en särskild sort, precis som andra typer av våldsutövning skiljer sig åt, men vi vänder oss emot att vissa etniska grupper pekas ut som de som förtrycker unga kvinnor och män, som homofober och våldsverkare. Våldtäkt av kvinnor som medel i väpnade konflikter, kvinnlig könsstympning, hatbrott, kvinnors fattigdom i världen och brist på makt och inflytande, förbud mot fri abort, våld i nära relationer osv osv, är alla grenar på samma träd. Det finns grundvärderingar kring kön och sexualitet i världen som ser rätt lika ut och som går igen och igen och igen. Våld i hederns namn existerar inte i ett vaacum utan är en del av en patriarkal ordning, precis som de systematiska våldtäkterna under Jugoslavienkriget eller könsstympningen i Egypten. Det är otroligt viktigt att vi talar om dessa saker på ett sätt som lyfter upp dem som viktiga, adresserar problem med åtgärder som fungerar just i den specifika situationen, samtidigt som vi aldrig förlorar det samlade greppet om helheten som vår världsordning utgör.

Det är heder inblandat i mycket patriarkalt våld. I USA är en stor del av de hemlösa HBT-ungdomar som blivit utkastade från sina hem då de med sin sexualitet vanhedrar familjen och orten, och strider mot de religiösa värderingarna. Heder är motivet i hustrumorden i Indien, där kvinnor dränks i bensin och eldas upp när de inte motsvarar den nya familjens förväntningar. Och det handlar om heder, förväntningar om kön och sexualitet när unga pojkar och flickor tvingas hoppas från balkonger, tvingar ut på trafikerade motorvägar.

Och allt handlar i slutändan om ett samhälle organiserat efter dominans och undergivenhet, om kontroll av kön och sexualitet och om öderstigra begränsningar av människors livsutrymme och valfrihet. Det är fruktansvärt, och vi måste arbeta mot det alltihop, tillsammans. Vi måste i det arbetet bära med oss att det hänger samman och se att inget existerar i ett vaacum.

(Gudruns artikel som startade debatten publicerades i Expressen och kan läsas här)

Läs även andra bloggares åsikter om Feministiskt initiativ, hbt-politik, heder, patriarkat

Kvinnor som göms från världen

Idag skulle jag på en halvdagskonferens om "Harmful Traditional Practices and the Empowerment of Women". Självklart jätteintressant och viktigt med talare från världen alla hörn som rapporterade om erfarenheter och situationen i exempelvis Iran och Turkiet. Men, jag pallade inte, kunde liksom inte ta in mer hemskt just nu kände jag. Igår var jag på ett seminarium som berörde mig så djupt, och det tar kanske ett tag innan jag smält det. Det handlade om Fistula, arrat av en workinggroup här i parlamentet med bl a MEP Anne van Lancker som jag tycker är skitbra.

I det som kallas tredje världen är ca 300 miljoner kvinnor drabbade av förlossningskomplikationer. En av dessa är fistula, som drabbar ca 50 000-100 000 kvinnor per år. Just nu beräknas 2 miljoner kvinnor leva med denna skada, som i korthet innebär att vävnad mellan vagina och tarm och/eller urinblåsa går sönder. Anledningen är extremt utdragna förlossningar då trycket från barnet förstör vävnaden på olika vis, ibland även själva livmodern och/eller vaginan. Resultatet av en 5-dygnsförlossning är i de allra flesta fall att barnet dör (ca 95% av barnen överlever inte), och kvinnan drabbas bl a av en helt okontrollerbar inkontinens av urin och avföring som tar vägen via vaginan. De blir helt socialt utestängda på grund av detta, ofta lämnade av sina män, har svårt att röra sig och svårt att arbeta. De blir lämnade ensamma med ingenting.

Varför är detta så vanligt? Tja, kvinnorna gifter sig/gifts bort i mycket ung ålder och får alltså barn i tidig ålder, i länder där kvinnors hälsa inte finns på den politiska dagordningen och där sjukvården inte på långa vägar levererar adekvat vård. Kvinnorna ligger i förlossning i dygn efter dygn, utan hjälp eller stöd från personal, och utan möjlighet till kejsarsnitt eller annan akuthjälp, om de inte innan uppbådat medel till detta. Pengar kommer ofta an på om maken kan och/eller vill betala utökad förlossningsvård...
En kombination av fattigdom, kass utbildning hos sjukvårdspersonalen, dåligt med resurser över lag till att exempelvis bemanna förlossningskliniker, ojämställdhet i länderna som ger kvinnor lite inflytande över sin livssituation. Vad skall man säga liksom, känns det igen?

Den läkare som var på plats, Dr Gloria Esegbona, visade med mer än önskvärd tydlighet vad det hela handlade om i en powerpointpresentation. Låt oss bara säga att det hon hade att visa var så starka och grafiska bilder att en kvinna svimmande av och fick ett mindre anfall med kramper och skrik. Jag själv var inte långt därifrån. Esegbona menade att detta är vad de ser varje dag, och av respekt för alla dessa kvinnor så måste vi se med egna ögon vad det handlar om, ifall vi verkligen menar allvar med att göra något åt problemet. Jag är givetvis helt ense.
Det är otroligt plågsamma processer, och vetskapen om att det sker helt i onödan dessutom ligger som en hinna för mina ögon, har svårt att tänka på annat idag. Dr Esegbona summerade läget: "I sum up what is happening is M.A.D. Mothers Are Dying - physically, psychologically and socilogically."

Det finns de som sliter med att förändra. Kolla in den globala kampanjen End Fistula, och stöd dem! Heder åt de som kämpar och de som orkar leva vidare efter allt.

Och, det sjuka är detta är ju bara en av de många saker som drabbar kvinnor, i egenskap av könstillhörigheten. För att ta några få exempel:

* Mer än 135 miljoner flickor och kvinnor har utsatts för könsstympning
* I Indien sker ca 15 000 kvinnomord som är relaterade till en hemgift som aldrig betalats, som är för låg osv. Dessa kvinnor bränns i regel för att få det att se ut som olyckshändelser
* I Sydafrika våldtas i genomsnitt 147 kvinnor om dagen varje år
* En kvinna våldtas i USA per 90 sek
* 80% av världens flyktingar är kvinnor och barn och våldtäkter är ett vedertaget vapen i krig. Under kriget i Bosnien-Herzegovina 1992-94 våldtogs 20 000-50 000 kvinnor
* I Spanien dödas en kvinna var femte dag av sin manliga partner
* I Ryssland misshandlas 36 000 kvinnor dagligen av sina äkta män eller partner
* I Zambia dödas fem kvinnor i veckan av en manlig partner eller en familjemedlem
* 79 länder i världen har inga eller okända lagar mot våld i hemmet
* Våldtäkt inom äktenskapet erkänns som ett specifikt brott bara i 5 av världens länder
* Begreppet "heder" som förmildrande omständighet (delvis eller fullständigt) finns i strafflagar i Peru, Bangladesh, Argentina, Ecuador, Egypten, Guatemala, Iran, Jordan, Syrien, Libanon, Turkiet, Västbanken och Venezuela

(källa)

Jag undrar: hur många blir det kvar? När listan kan göras så oändligt mycket längre, och "vanlig" diskriminering såsom sexuella trakasserier, negativ särbehandling till styrelser och poster i arbetslivet, lönediskriminering, snett föräldraansvar, förslitningsskador och förtidspensioneringar, inte alls är med tänker jag:

Hur många kvinnor lever fredade på denna jord?

Och hur kan någon på fullaste allvar hävda att vi inte lever i en patriarkal värld?

Mitt måste

Jag lyssnar på Christer i p3 så fort jag kommer åt. Speciellt dagar som dessa då det snöar ute på lediga dagen. Idag handlade det om könsroller. En kille ringde in och sa att han tyckte det var så onödigt att gå omkring och känna sig som sitt kön liksom. Han gick inte runt och var man, utan människa, och tänkte inte så mycket på sitt biologiska kön i vardagen. Tips till alla oss andra.
Låter skönt och smidigt tänkte jag, och blev påmind om hur okomplicerat kön faktiskt kan te sig för vissa människor [läs: män]. De som faktiskt inte behöver tänka på det så mycket, är ju sannolikt passivt eller aktivt överordnade andra i samhället. Det ligger ju sannerligen i själva överordningens natur att ens ha ett val, och även att ta sig rätten att välja på bekostnad av andra.

Jag är ju inte medveten om mitt kön för att jag tycker att det är kul, utan för att det är en fullkomlig nödvändighet för att skapa förändring, för mig och andra.