Detta underbara prat

Äntligen står sommarpratet runt knuten, en av årets höjdpunkter! Helt ostörd radio, den som är utvald får förfoga över tiden som den vill, och det blir bra nästan jämt. Vissa är extra minnesvärda, känns som ett historiskt ögonblick att hört Ingemar Bergman prata om musikens själ i direktsändning - man var där, liksom! Andra betyder mycket för en själv, som när Zanyar Adami berättade om hans mors flykt över bergen med honom i famnen till sjukhuset som visade sig lyckas rädda hans liv.

Inför i år har jag noterat: Fredrik Lindström, Margot Wallström, Elisabeth Massi Fritz, Dolph Lundgren, Robyn, Carin Göthblad, Mia & Clara och Marie-Louise Ekman. Och, i väntan på alla dessa lyssnar jag om och om igen på det sommarprogram som fler än jag begärt på nytt: Mustafa Can, 2 juli 2003. Det är något visst tycker jag med människor som erkänna sina misstag på riktigt, att man skämts, hatat, fryst ut osv, och förstått bättre efteråt. Önskar själv jag var stor nog. Jag njuter, älskar orden, och mitt hjärta går i tusen bitar.

Läs även andra bloggares åsikter om Carin Göthblad, Dolph Lundgren, Elisabeth Massi Fritz, Fredrik Lindström, Ingemar Bergman, Margot Wallström, Marie-Louise Ekman, Mia och Klara, Mustafa Can, Robyn, Sommarprat, Zanyar Adami

Överraskning för mig i alla fall

Och vet ni, Bodil Malmsten bloggar, är det inte fantastiskt! På något sätt så slog mig aldrig tanken att hon skulle vara typen som bloggar, varför vet jag inte, kanske på grund om all långsamhet och icketeknik jag förknippar Finistere och samtlig fransk landsbygd med. Av en slump trillade jag på länken och känner att detta är så härligt, en rad då och då, från hennes eget liv eller litteratur jag inte varit i närheten av. Nya jaktmarker.

Här skriver Bodil, för er som vill ha er något till livs!

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, Bodil Malmsten, Litteratur, Finistere

Endel gör skillnad, de

Det finns ett gammalt talesätt som heter "Sent skall syndarn' vakna". Min underbara mattelärare i sjuan, Claes Jansson, skrev så en gång tillm gi i ett kort som kom med posten. Just innan han dog faktiskt. Han var en sån där farbror som med sitt lugn, ömhet och myndighet kunde samla en sagad bråkig klass och tillpåköpet få dem intresserade av matte. När han blev sjuk så skickade jag nåt kort till honom (antar jag, minns inte riktigt vem som gjorde vad, det är ändå 15 år sedan nu..), och då fick jag efter lång tids väntan detta svar: Sent skall syndarn' vakna, åsså en kram från honom.

Hjo Kyrka var överfull av elever som jag vid begravningen, som mött någon bland alla dessa trötta lärare som orkade, och som lyckades. Tack Claes.

Läs även andra bloggares åsikter om Hjo, Matematik, Skolan

Pussas och kramas

Jag skrattar mig gott killig i magen om kvällarna när jag ser på Henrik Schyfferts informationsfilmer från Svenskt Näringsliv. Filmer som The Friday Mys eller Swenska Tjej - it's the Grej är moderna klassiker.

Han har i denna serie också producerat en av de mest folkbildande snuttarna film på jämställdhetsområdet. Behold: So Jävla Jämställt! ;)

Läs även andra bloggares åsikter om Fredagsmys, Henrik Schyffert, Humor, Jämställdhet, Sverige pussas och kramas

Frihetsparty!

Checka livebloggen från F!-kongressen, superhärligt att få vara med som "på plats"

www.frihetsparty.blogspot.com

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, Feministiskt initiativ, Kongress

Spännande beslut i helgen

Ikväll sitter många fior på flyg och tåg mot Umeå. det är dags för Feministiskt initiativs extrakongress 2008. Fredag-Söndag kommer man diskutera, mangla frågor på åsiktstorg och fatta beslut om många angelägna saker. Ny EU-politik, miljöpolitik och migrations/asyl/antirasistisk politik, något som vi jobbat på sedan förra kongressen för ett år sedan.

Men, det som är mest hett och laddat är frågan om att ställa upp i kommande val. Jag personligen kan känna att det skulle kännas så himla märkligt att inte delta i kommande valrörelser när vi vet att det behövs. samtidigt var förra valrörelsen mer krävande än någon av oss hade kunnat ana. Undrar om man gjort det om man hade vetat..? Jag själv arbetade nästan ingenting under det sista halvåret av valrörelsen, och lade ned studierna. Det var helt frivilligt såklart och inget jag ångrar alls, men det är en sak man gör en gång, inte år efter år. Det krävs att nya tar vid så att vi delar bördan som det också är att arbeta mycket ideellt. Jag upplever att det är så, det kommer in nya personer i organisationen hela tiden som känner engagemang och har energi. det är vad som behövs, och det gör att jag känner mig hoppfull inför möjligheterna att ställa upp igen.

Vi behövs så förbannat mycket i valrörelserna, såväl som i de församlingar som valen gäller. Själv kan jag inte vara med i diskussionerna där uppe, men kommer följa livebloggen: http://www.frihetsparty.blogspot.com
Gör det du också! :)



Ps En eloge till SR P4 som utmärker sig genom sin sakliga rappportering kring F! och framtida val. Idag intervjuas en av kontaktpersonerna i F! Västra Götaland, Marita Strand, i en artikel där man tydligt klargör att det ännu inte är beslutat om vi skall ställa upp eller inte. jag överdriver inte när jag säger att det är första gången jag ser en korrekt skildring av det hela. All annan media som jag tagit del av har presenterat styrelsens förslag till medlemmarna att ställa upp som att beslut redan är fattat, och det är ju inte skitbra journalistik..

Läs även andra bloggares åsikter om uropaparlamentet, Feministiskt initiativ, Riksdagsval, Valrörelse

Inte skall väl mossiga resonemang vända opinionen?

Under veckan som gått har sjuksköterskestrejken debatterats. Det är smått förvirrande att olika siffror på meddellöner inom yrken florerar. En sjuksköterska skrev i en insändare att det som drar upp medeltalet är att även personer som avancerat till avdelningschef osv räknas med.

Chanserna att klättra som sjuksköterska är inte många, de flesta blir anställda som sjuksköterskor och fortsätter jobba på samma nivå under hela karriären. Det är självklart att vi måste ge dessa människor en chans till vettig löneutveckling sett i ett längre tidsperspektiv. Även om ingångslönen har förbättrats de senaste 10 åren, så är behoven stora av höjningar även längre fram i livet.

Efter att operationer börjar ställas in och sjukhus eventuellt kommer att behöva anmäla sig själva enligt Lex Maria för att man inte kan tillhandahålla fullgod vård. I DI frågade man sig för en dryg vecka sedan om opinionens tålamod inte kommer börja tryta när det väl drabbar en själv. Det tragiska är att detta antagligen är sant, det är ofta så att den "allmäna opinionen" till viss del styrs hur man själv är påverkad. Det är kanske inte lika enkelt att känslomässigt vara enig med strejkens nödvändighet när det är ens egen höftledsoperation som blir inställd.

Men det är just då det är som allra viktigast att kunna höja sig över sin egen horisont. Jag hoppas och önskar att alla dessa patienter ser och känner att detta görs för att skapa en långsiktig stabilitet för hela vårdapparaten. Vi alla tjänar på att ha en vårdapparat med personal som synbart uppskattas i handling, inte bara i ord. Förhoppningen är ju att det aldrig mer behövs en sjuksköterskestrejk. ;)

Den mossiga idén att ansvaret på vården av de sjuka i vårt samhälle ligger på de människor som av sitt goda hjärtas skull arbetar inom vård och omsorg kan vi väl snart gömma undan, va? Fullkomligt ologiskt att anklaga sjuksköterskorna för att vårdapparaten inte funkar som den skall helt under en strejk, när roten till det hela är så många år av underbetalning och undervärdering av de som utgör jobbet av dem som ansvarar för vården: staten.

Läs gärna Gudruns feministbrev som denna månad handlar om strejken!

Läs även andra bloggares åsikter om Strejk, Vårdfacket, Sjuksköterskor, Gudrun Schyman

Gimme some decent conversation, God damb!

Jag får engelskundervisning regelbundet på jobbet mitt, av en mycket belevad welshare (heter det så?) med väst och manshettknappar. Vanligtvis så läser vi juridiska texter och övar vår läsförståelse, går igenom diverse formell engelska och tar upp frågor som uppkommit i arbetet. Idag var vi få elever och hela lektionen bestod av ett samtal. Det började som en övning, men vi gled iväg och pratade tills våra 90 minuter var över.

Det som verkligen gav mig något var att vi talade om hur vi talar med varann och hur det samtalas i sociala sammanhang här i Sverige. Så ofta är vi i Sverige så ickekonfrontativa. Vi kan ses och prata om teknikprylar, våra småbarn, sport. Det är sällan man bjuder hem ett gäng vänner och äter något enkelt, det skall vara matchade viner och det senaste på sparrisfronten, kött mörat i smör i Toscana och kaffe odlat av unika bönder på Madagaskar. Lätt överdrivet, men det är faen en sådan uppvisning och prestation jämt, jag själv drar mig lite för nästa grej för det finns tidigare tillfällen att överträffa. Finsmakande i all ära, men när skall umgänget vara målet på riktigt? Dags att släppa pressen, börja med sig själv!

Och när skall vi börja prata om viktiga saker när vi ses? Engelskläraren har studerar och jämför svensken med britten under många år. Han sade att han förundrades över vår ovilja att djupdyka, diskutera, ha åsikter och sedan kunna byta åsikt utan att det ligger någon prestige i det. Vi verkar inte så bra på konsten att konversera, sett utifrån. Han menar att vi sällan säger "Jag har läst en bok som var intressant..." utan snarare det mer tillbakadragna "Har ni läst Boken det talats om?". Man uttycker inte en åsikt starkt eller hävdar sig genom att berätta om vad man läst, utan går i cirklar runt det. Det ligger definitivt något i det.

Hur många middagar och fester har du varit på där man har kunnat tala länge om gps:er, mobiler, den perfekta espresson osv? Och hur meningsfullt är det liksom, egentligen?

Reko?

Det är eko till höger och vänster nu för tiden, det kan inte ha undgått någon. En del är bra, annat är väl rent larv (om man ser frågan ur ett effektivitetsperspektiv), men något är så sjukt slående: det är sällan något på allvar kritiserar vår extremt tvångsmässiga konsumtionskultur, som ju är the fucking kärna av problemet.

Slog upp DN i morse och i söndagsbilagan var en special om ekomode. Det är jättebra med ekologisk bomull och hela den debatten, men kanske fler reportage om hur bomullsodling utarmat land efter land i Sydamerika, snarare än drömska bilder på modeller i ekobomull som manar mindre till eftertanke och mer till köplust?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekologi, Moderskap, DN

Upp till bevis, finns solidariteten på riktigt?

Äntligen finner sjuksköterskorna kraft att strejka. Med betydligt med modesta krav än kollegorna i Finland ger man sig nu inte, och jag är så glad att det sker! Det är en fullkomlig skam att man kan studera flera år på universitet och sköta sådana för samhället viktiga uppgifter, och ändå vara så lågt värderade lönemässigt.

Det argumenteras ofta att den typen av yrken är någon form av kall, och den mytbildningen har tillsammans med det faktum att branschen främst befolkas av kvinnor, kunnat hålla lönerna nere länge. Nu behöver Vårdförbundet stöd från alla håll, och det lär väl visa sig vilka som kniper igen truten och vilka som ställer sig upp i solidaritet. Blir spännande att se.



Go Vårdfacket!

Läs även andra bloggares åsikter om Vårdfacket, Strejk, Solidaritet, Lönediskriminering

Framsidans baksida

Nytt äventyr på cykel. Denna helgen var som magisk, värme och sol. Maken och jag trampade iväg från vårt hemman i Bergsjön ut till Röda Sten, cykeltur längs med vattnet i timmar. Belöningen väl framme blev en glass och bonnabränna i antiktet, men innan dess så fick vi verkligen chansen att se hur Göteborg kan se ut som ett Kosovo i kris om man cyklar på "fel" sida av stadsdelarna. Gamlestaden tar verkligen priset. Bilderna nedan ser trevliga ut pga solen ser jag nu i efterhands, men det är verkligen helt otroligt förfallet, skräpigt och helt sonika bortglömt på sina ställen. En märklig känsla av att vara på sådana platser, helt själv, och inte känna igen det man ser någonstans.









Läs även andra bloggares åsikter om Bergsjön, Gamlestaden, Förfall, Sol, Vår, Cykel

Kärt besvär

En av mina nya kollegor har barn, en tvååring och dessutom en bebis som kommer i sommar. Det är så underbart att höra henne prata om sitt liv, sin familj, om barnen, för det är så tydligt att hon gör det hon vill. Det är en del som man får offra som förälder, och livet blir ju annorlunda, men det är kärt besvär, säger hon.

Kärt besvär.

Ett sådant fantastiskt uttryck som fångar upp hur jag själv känner inför föräldraskapet De förändringar av livet som sker och det jobb som tillkommer i ett liv med barn bör ändå någonstans kännas som just kärt besvär om man skall bli lycklig. Belöningen känns större än roddandet runt omkring.

När vi åkte tåget upp till Stockholm efter påsk, jag och maken, så satt en tvåbarnsfamilj tvärs över gången. Barnen var inte särskilt besvärliga, skrek inte, slogs inte, betedde sig inte illa. Föräldrarna samarbetade mycket bra och delade arbetsbördan hyfsat lika. En väl fungerande grupp helt enkelt. och ändå är det något att fixa med hela tiden. Alltid något barn som vill något, en av föräldrarna var igång konstant och de såg grymt slitna ut.

Efter att ha diskuterat föräldraskap i många år ur alla möjliga vinklar, om vi skall ha barn tillsammans osv, i många år nu, så blev detta ögonblick det som nog satt punkt för diskussionerna. Oberoende av varandra gjorde vi samma iakttagelse, visste att även om vi skulle vara bra på att samarbeta som föräldrar och får underbara barn så vill vi inte vara föräldrar. Jag vill inte vara en ständig projektledare, och inte han heller. Där och då blev det uppenbart att alla diskussioner som präglats av ambivalens och mycket känslor där och då lade sig.

Vi sätter punkt för nu och lever i det vi har, som är underbart.

Vem lever i utanförskap?

Den enda tidning jag behållt av alla prenumerationer jag testat de senaste åren nu är Riksdag & Departement. Grym rapportering i skönt format om allt väsentligt i svenskt parlamentariskt liv. (Förresten, det där var ju inte riktigt sant, för jag får ju även alltjämt hem Europaposten, som förtjänar sin andraplats på prispallen)

I numret som kom denna veckan står det om utanförskapet. Debatten om jobb och sjukförsäkringar, om bostadssegregering och arbetslöshet handlar ju om detta: om att människor står utanför samhället när de inte har ett jobb eller inte kan språket i det land där de bor. R & D visar dock på det problematiska i att inget tydligt mått för mer eller mindre utanförskap finns. SCB mäter på ett sätt, Regeringskansliet på ett annat. Jag själv känner att jag ryggar när jag inser att man ser det som att färre människor i detta land lever i utanförskap nu, efter åtgärder som sänkning av a-kassa och nystartsjobb. Försvinner känslan av utanförskap för att man får en praktikplats någonstans, eller ett jobb som man inte vill ha? Borde inte frågan om utanförskapet vara del av någon folkhälsoinriktad undersökning, snarare än att räknas ut genom att se till ökning eller minskning av bidragsberoende och arbetslöshet.

En upplevelse av utanförskap sätter sig nog i själen, i både huvud och hjärta. Det blir en del av hur man ser på sig själv som värdefull människa, hur kapabel till stordåd man är, upplevelsen av om man har en plats i samhället. För en del människor så är kanske hela nyckeln att få ett jobb, för andra kanske andra komponenter krävs. Jag skulle verkligen vilja ta del av en undersökning som visar hur människor mår, o de upplever sig som varande i utanförskap eller inte. Inte om de enligt AMS statistik "är" det eller ej.

Läs även andra bloggares åsikter om Riksdag och Departement, EU, Europaparlamentet, Utanförskap, Europaposten, Prenumerationer

The life of a pendler

Idag hade jag förmånen att flytta fram positionerna i mitt sociala liv: jag träffade vänner! Två olika, och det vid separata fikor! Som pendlare så är enda chansen att träffa vänner i Göteborg helgerna, och det finns i ärlighetens namn inte så mycket ork eller lust kvar då efter arbetsveckorna och resorna. Tacka vet jag facebook. ;)

Min ömma moder och jag gick till Bergakungen och såg bröderna Cohens nya film, No country for old men. Förväntningarna är alltid höga när de kommer med en ny film, och varje gång tycker jag man blir förvånad över deras historier och gestaltningar, vad de lyckas göra. Jag skulle nästan vilja kalla denna film ett smärre mästerverk. En otroligt fulländad film som inte skriver tittaren på näsan eller behandlar dem som idioter. Alla teman som presenteras i början är så subtilt införda att man inte riktigt fattar att det är det som sker, om ni förstår vad jag menar? Det är inte förrän i slutet som man kan se dem tydligt framför sig, och det är otroligt skönt. Allt för många filmer, särskilt från USA, presenterar allt så otroligt tydligt, förskuggar händelser ordentligt så man anar vad som väntar. Sådant uppfattar jag som en smärre förolämpning, som om man inte kommer fatta liksom.

No country for old men kommer jag minnas länge. Inte för att den var så fiiiin eller fick mina ögon att tåras, utan för att det är en så otroligt väl berättad, spännande historia. Underbart skådespel, grym regi!

Efteråt tog jag en snabb kopp kaffe med en tidigare kollega, JPA. Vi pratade pendlingsliv, och hon själv var så otroligt nöjd över att numer ha jobb och bostad på samma ställe. Det var ett tag sedan jag hade det, och det kommer ta ett tag till innan jag hamnar i Göteborg igen. det är värt det just nu känner jag, för jag har ett så otroligt jobb där jag är nu, men det sliter. Tänk att kunna tvätta kläder mitt i veckan liksom, eller träffa familjen nån eftermiddag efter jobbet, ha sin skivsamling, sina filmer osv när man vill. Jag överlever helt klart nu, men längtar samtidigt till ett ickependlande liv.

Läs även andra bloggares åsikter om Bröderna Cohen, No country for old men, Veckopendling

Stina och Stina i GP igår!

Puffar gärna för gårdagens debattsida i Göteborgs-Posten som förgylldes av Göteborgs tvärpolitiska hbt-nätverk. Feministiskt initiativs talesperson Stina Sundberg och en av grundarna till F!:s lokala hbt-grupp i Götet var med. Som vi säger här på Sveriges framsida: Gôtt Mos!

Läs även andra bloggares åsikter om Feministiskt initiativ, Stina Sundberg, hbt-politik, Göteborg

Den ömma bakdelen

Jag börjar bli gammal. Det är helt sant. Jag gjorde vuxenpoängstestet på Facebook och fick domen 40,7 år. Hade ingen aning om att det var så illa ställt, och ser nu mitt liv med nya fräscha (?) ögon.

Jag inser att jag inte är gammal, men helt klart äldre än tidigare. Tecknen är många, och jag får sannolikt anledning att återkomma till detta framöver. Det som är mest brännande nu är det faktum att
1. jag ju faktiskt valde en stabil och säker damcykel med tillhörande störtkruka förra helgen
2. jag fram till denna dag har ont i kroppen efter två långa cykelturer lördag och söndag. Inte värk i häcken längre, det lade sig igår, men någon konstig sträckning i sidan som bara gud vet hur jag kunde få till..

Jag kan till mitt case tillägga att det är nu ett tag sedan jag
3. hittade mitt första gråa hår.
Innan det hade jag
4. började använda ögoncreme på daglig bais, vars syfte är att minska rynkor, puffighet och missfärgningar
5. inledde min kärleksrelation med tantklänningar som har skärpet sådär skönt högt upp, mellan byst och midja
6. startade upp ett stabilt pensionssparande
Jag är till råga på allt
7. gift
8. ängslig över att gå över vägen
9. skröplig
10. förtjust i Antikrundan och tänker att den där Knut Knutsson är en trevlig karl, sådan vigör!

Vad säger ni, detta är tecken nog på att jag närmar mig tretti? Jag har inte tecknat livförsäkring än dock, det ger väl full vuxenpoängspott att skaffa något sådant? Om det finns vissa centrala frågor som kan vara avgörande för om man är att ses som en ungdom eller ej, så ös på, jag besvarar så att vi kan få ett svar på frågan:

Hur gammal är Mikaela egentligen?

Läs även andra bloggares åsikter om Mikaela Mars Robsahm, Vuxenpoäng, Ålder

Hedersdebatten revisited

Jag har funderat mycket på frågan om hedersbegreppet sedan jag skrev sist, kommer ta upp frågan här igen efter att min lilla undersökning i högerspalten, så rösta gärna! Innan dess vill jag gärna puffa för Veronica Svärds senaste blogginlägg. Otroligt bra resonerad text, hon målar en tydlig bild av en komplex verklighet. Läs inlägget här!

Läs även andra bloggares åsikter om Heder

Våren är här!

Det är HELG. Jag är hemma i Göteborg för första gången på två veckor, och det är VÅR.

Jag och maken gjorde slag i saken och åkte till Backaplan efter frukost för att köpa oss var sin ny cykel. Jag har inte cyklat på många år. Köpte en mountainbike med massa växlar senast. Hade den i ett par år, men tröttnade otroligt på växelkrångel, på att brallorna alltid fastnar i kedjan, att de svindyra stänkskydden i plast fastnar i hjulet och nästan tar livet av en..



Nu är jag tillbaka! En stabil, rejäl damcykel utan en enda växel, med bra rull i hjulen, pakethållare, kedjeskydd, the whole shebang. Vi cyklade hem i solen från Hisingen till Bergsjön. Via Kvibergs kyrkogård, där vi hamnade mitt i en japansk gravceremoni. En samling på ca 20 personer hade samlats för att offra ris och tända rökelse vid en grav i det område på kyrkogården där lite "udda" gravar verkar vara placerade. Hade ingen aning om att man placerade asiatiska gravar på en särskild plats, lätt märkligt måste jag säga..

Min svägerska som är japofil berättade att man har sådana ceremonier både vid begravning och vid särskilda högtider då man hedrar de döda, där man offrar ris som man stuckit rökelsepinnar i. Det är därför man inte får sticka sina ätpinnar i riset när man äter, då det är symboliskt laddat.Dagens nytillskott i min kunskapsbank.

Läs även andra bloggares åsikter om Japan, Ledighet, Vår

Hur resonerar F! kring heder egentligen?

Idag skriver Gudrun en artikel i Kvällsposten jag riktigt längtat efter. Hon får med precis det som hedersdebatten handlar om och tillbakavisar de punkter som både Maria Hagberg och Rebecca Hübinette kritiserat hårt under veckan som gått. Tack för detta!

Debatten kring hedersbegreppet som har blossat upp efter visningen av det filmatiserade Kungamordet (för övrigt en alldeles utmärkt bok!) har riktats mot F!, som skulle vara en organisation som aktivt sviker människor och struntar i vad som sker i hederns namn. Det är ledsamt tycker jag, för det är en sådan vantolkning av vad som framkommit på våra kongresser, interna diskussioner och vad som finns i våra dokument. Finns det något våld eller förtryck som vi skulle tycka är bra, eller inte vill "ta i"? Nä, skulle inte tro det, vad vore det för vett och sans i en sådan politik?

Det F! gör är att erkänna detta våld som av en särskild sort, precis som andra typer av våldsutövning skiljer sig åt, men vi vänder oss emot att vissa etniska grupper pekas ut som de som förtrycker unga kvinnor och män, som homofober och våldsverkare. Våldtäkt av kvinnor som medel i väpnade konflikter, kvinnlig könsstympning, hatbrott, kvinnors fattigdom i världen och brist på makt och inflytande, förbud mot fri abort, våld i nära relationer osv osv, är alla grenar på samma träd. Det finns grundvärderingar kring kön och sexualitet i världen som ser rätt lika ut och som går igen och igen och igen. Våld i hederns namn existerar inte i ett vaacum utan är en del av en patriarkal ordning, precis som de systematiska våldtäkterna under Jugoslavienkriget eller könsstympningen i Egypten. Det är otroligt viktigt att vi talar om dessa saker på ett sätt som lyfter upp dem som viktiga, adresserar problem med åtgärder som fungerar just i den specifika situationen, samtidigt som vi aldrig förlorar det samlade greppet om helheten som vår världsordning utgör.

Det är heder inblandat i mycket patriarkalt våld. I USA är en stor del av de hemlösa HBT-ungdomar som blivit utkastade från sina hem då de med sin sexualitet vanhedrar familjen och orten, och strider mot de religiösa värderingarna. Heder är motivet i hustrumorden i Indien, där kvinnor dränks i bensin och eldas upp när de inte motsvarar den nya familjens förväntningar. Och det handlar om heder, förväntningar om kön och sexualitet när unga pojkar och flickor tvingas hoppas från balkonger, tvingar ut på trafikerade motorvägar.

Och allt handlar i slutändan om ett samhälle organiserat efter dominans och undergivenhet, om kontroll av kön och sexualitet och om öderstigra begränsningar av människors livsutrymme och valfrihet. Det är fruktansvärt, och vi måste arbeta mot det alltihop, tillsammans. Vi måste i det arbetet bära med oss att det hänger samman och se att inget existerar i ett vaacum.

(Gudruns artikel som startade debatten publicerades i Expressen och kan läsas här)

Läs även andra bloggares åsikter om Feministiskt initiativ, hbt-politik, heder, patriarkat

Lite fånigt med Fröst, men duktigt förstås

Nu har jag varit stockholmare i tre veckor lite drygt. Hinner inte se så mycket av stan egentligen, mest insidan av mitt kontor, så det kommer nog ta tid innan jag blir bevandrad, men några iakttagelser har jag hunnit med.

Den som inte är från Stockholm kan omöjligt greppa stressen i tunnelbanan och vikten av att komma med just denna vagn och inte den som kommer 2 min senare. Jag själv kan se att den där blir det stressigt att hinna med och då ta det piano, medan resten av människorna slänger sig hals över huvud. Fullkomligt obegripligt. Att man springer till bussen i Hjo är en annan femma, där går de ju i bästa fall var förtionde minut..

Eftersom jag flygpendlat tidigare i mitt liv har jag lärt mig hedra detta med reglerna för att stå i en rulltrappa, men det lär annars vara det säkraste sättet att hitta utbölingar i en folksamling på. De som stannar för att fixa sin väska precis när de kommit upp för rulltrappan eller de som inte har vett att stå till höger, är sannolikt inte ens från storstockholm.

Det som stör mig mest med Stockholm och med den stadsdel jag jobbar i, Östermalm, är att lunchpriser i princip inte existerar. Man får verkligen leta för att hitta ett ställe som har lunch så billigt som 80 pix. Det är ju ett skämt!

Det jag älskar med Stockholm är hur vackert det är, hur en enkel tunnelbanefärd mellan slussen och gamla stan kan göra en salig. Jag älskar Göteborgs skönhet, men där börjar Stockholm knappa in lite. Sett relativt är Stockholm också en rätt lugn och harmonisk huvudstad. En arbetskamrat berättade i veckan om ett par hon kände. han var från New York, hon var från Stockholm och när de fick barn beslutade de sig för att bosätta sig i Stockholm för att ge sina barn en lugn, skön och trygg uppväxt. Inte riktigt så vi är vana vid att se stan direkt..

Jag försöker besöka konserthuset emellanåt. Inte alltid nöjd när jag kommer därifrån, men när man är nöjd efter en klassisk konsert så har man sannolikt varit med om något stort som helat en från insidan och ut. En sådan konsert vad Faurés Requiem härom veckan. Det som var trassligt och risigt inombords blev bra där och då, och jag förstod att jag aldrig får sluta söka den klassiska musiken. Som SvD skriver sade publikens tystnad efter stycket mer än de applåder som sedan följde.

I torsdags var jag på B-A-C-H med Martin Fröst, Svante Henrysson och Roland Pöntinen, även detta på konserthuset. Den ultimata konserten tänkte jag innan ,med tre så unika och duktiga solister, samt musik av Bach som är den störste, typ (en av dem i alla fall). Under större delen av konserten satt jag och försökte finna ord för vad som gnagde mig. Jag insåg att det var en rätt fyndig spelning. De vred och vände på melodierna, lät stycke gå in i varandra, skapade feta sammelsurier som löstes upp i nån välkänd trudelutt. Trist nog kände jag ingenting. Ingenting. Jag gick därifrån fullkomligt oberörd och funderade över poängen av det hela, konstra och mixtra för sakens skull, för att det i sig är att ses som "nytt"?

SvD tyckte att det var bättre än jag i och för sig, och många i publiken garanterat. Såsmåningom kommer den visas på SVT har jag förstått, se och döm själv då. I slutändan behöver vi ju nyskapa med både vårt musikaliska arv och vår dito samtid, och om många får ut nåt av detta projekt så är det väl lyckat, även om just jag känner mig lite lätt uttråkad och 250 kronor fattigare.

Läs även andra bloggares åsikter om Bach, Martin Fröst, Roland Pöntinen, Stockholm, Svante Henrysson